lördag 22 februari 2014

Människor som minns 25: Loulou Semitjov

 
 
På Aspingtons Antikvariat långt borta på Värtavägen hämtar jag mitt undanlagda ex av boken Madame av Loulou (2:a uppl. Simca förlag) från 1946. Hade inte någon okänd person råkat slumpmässigt tagga en annons på en antikvariatsajt hade förmodligen denna lilla oinbundna pärla gått mig helt förbi.
 
 
(Loulou Semitjov) står det handskrivet i blyerts på försättsbladet, och det är den enda körriktningsvisaren bakåt som förklaring på författarnamnets pseudonym för jag har inte hittat någon annan referens till denna kvinna som enligt bokens berättelse var en framstående modist i 1930- och 40-talets Stockholm, leverantör av innovativa hattar och måttsydda kläder för vardag och fest till dåtidens övre medelklass och kändisvärld, till teateruppsättningar och filmer.
 
Loulou byggde upp sin ateljé från grunden, till en början lokaliserad i mörka smårum på bottenvåningen i gårdshuset på enkla Klaraadresser till representativ våning med rum i fil på Riddargatan. Hon berättar livfullt och uppriktigt om de som jobbat för henne, sömmerskor och modister, levande kvinnor som bråkar och älskar, tjafsar och lever. Medan hon som arbetsgivare far och flänger för att stötta, trösta och fånga upp deras talanger.
 
Och in genom dörren stiger allehanda personligheter in med lika allehanda karaktärsdrag. Samtliga beskrivs med snärtiga formuleringar på ett till synes uppriktigt sätt. ”Först när en kvinna kastar kläderna framför spegeln blir hon riktigt sig själv”, som Loulou konstaterar. Och inte helt oväntat är en av dessa kunder vår egen Birgit Tengroth. Vilket ger oss tillfälle att få en bild av den Tengroth som inte syntes i spalterna men som förmodligen de som stötte på henne i umgänge och foajéer kunde se och som också skymtar igenom i skrift här och var. 
 
Enligt egen uppgift är Loulou kvinnan ”som gjorde om Birgit Tengroth”. Första gången Birgit kom till ateljén blev det omedelbart uppenbart för ”modekonstnärinnan” Loulou att konstrasten mellan filmrollernas Birgit, ”trulsig och rödkindad och frisk och präktig”, skavde hårt mot verklighetens fröken Tengroth,
 
intressant, bisarr, nervös med charmfull, exalterat livlig, med tvära lynnesskiftningar, kultiverad, kokett, nästan behagsjuk och med ett hjärta av guld”.
 
”Varför klär ni er som ni gör, varför ser ni ut som så där? Ni går ju omkring och bedrar folk med det där utseendet! Det som ni gömmer är mycket roligare än det ni försöker visa! Varför klär ni er inte parisiskt i stället? Varför har ni inte så galna saker på huvudet som ni har i era galna tankar? Varför har ni inte sjåpiga och tillgjorda kläder, när ni själv är sjåpig och lynnig och tillgjord? Varför är ni inte kokett eller rent av frivol?”, är omdömet efter en snabb inspektion av uppenbarelsen framför henne. En total make over på studs: och Loulou får fria händer att göra om Tengroth till ”den typ ni tror att jag är.”
 
Så skapades kläder: svart taft, svart sammet, genombruten tyll, en på gränsen till oanständigt ”utringad” spetsklänning, håret sattes upp. ”Det var som att flytta en blomma från skuggan på ett fönsterbräde i köket till det varma solskenet på en balkong mot gatan. Hon trivdes storartat.”
Press och veckotidningar följde henne, hon syntes nu överallt: ”spröd, drömmande, förfinad, med behagfullt vilande händer och kvistar av mimosa mot skuldran.” De båda kvinnorna lärde att uppskatta varandra och blev ”hjärtevänner”, en vänskap som man kunde bränna sig på och krascha. I alla fall om båda personerna är fullfjädrade personligheter. Som Loulou konstaterar: det hade varit lättare att hålla fred med den rundkindade fridsamma film-Birgit än med ”silkekatten”.
 
Den utlösande faktorn var en hembudad klänning som skulle levereras ett visst klockslag för att användas samma kväll. Birgit behagade inte vara hemma och budet väntade så länge hon kunde men återvände sedan till ateljén, varpå Tengroth ringer och klagar på utebliven klänning. Men då får hon minsann svar på tal och slänger på luren i örat på Loulou – vilket utlöser en sekvens av uppretade telefonsamtal med accelererande tonläge.
 
”Nu var den kära Birgit gränslöst gruvligt förolämpad och ruvade på hämnd bakom fällda rullgardiner”. Vilket snart sker i form av några insinuanta omdömen i en offentlig tidningsintervju: ”jag bestämde mig genast för att mörda henne allra minst om jag fick tag i henne.” Men Birgit är just då uppe i Norrland på filminspelning (vilket borde placera incidenten till tiden på inspelningen av På liv och död 1941) och ringer in fredstrevare vilket resulterar i nya lurkastningar innan damerna försonas: ”för hon är ju en förtjusande flicka”.
 
Ibland är det som halva Filmstaden flockas i ateljén: Sonja Wigert, Margit Rosengren, Barbro Kollberg samt Tengroth trippar kokett trånsjuka förbi författarinnans ögonlins: samtidigt! ”Fyra stycken enormt stora primadonnor, var och en i sitt tycke oerhört mycket större än någon av de andra” – då gäller det att vara en fullfjädrad värdinna och psykolog för att kunna släppa rätt replik i absolut rätt sekund.   
 
Eftersom den här boken förmodligen inte har någon förnimbar spridning i vår samtid tar jag mig tid jag mig tid att citera ytterligare en passage med filmanknytning och med till bristningsgränsen utdragen Tengrothanknytning, förmodligen kryddad med lite hemtrevlig gubbvarning: ett av barndomsvännen Sickan Carlssons besök i ateljén:
 
Sickan är mycket sötare utan klänning än med: hon är alltid som en liten docka, fräsch och aptitlig. Den gången jag tänker på hade hon mer bråttom än vanligt och slängde av sig klänningen och stod där mycket näpen i ett skärt broderat luftigt skum. Hennes lustiga små ben, som skevar kobent, hade tunna silkesstrumpor på och alltihop gungade lätt på mycket höga klackar. Så där utstyrd trasslade hon sig ut till modisten för att prova sin hatt. [...] Vi såg henne när hon kom tillbaka. Då hade Sickan hittat hatten som hon skulle ha: en stor ljusblå dröm, översållad med blommor, som låg och vippade på hennes locksvall. I famnen höll hon min nyinköpta hundvalp, en liten kolsvart pudelboll på sex veckor. Sickan så salig ut. Hon skevade genom rummet med svärmiska ögon och pussande förtjust pudelvalpen. […]
 
Och jag som inte brukar förlora fattningen blev så full i skratt att jag höll på att krevera. Det kom så överrumplande alltihop: om hon bara varit i underkläderna, eller bara hade haft på sig hatten, men denna hatt och underkläderna och hundvalpen och de kobenta benen på höga klackar, allt tillsammans med ett duvlikt förtjust kuttrande i pälsen på min lilla pudel – det blev för mycket för oss. Tre sekunder stirrade vi, sedan skrattade vi så vi skrek.
 
Ett exempel på författarinnans direkta anslag och tonen i boken. Och vad de porträtterade fick förvänta sig att finna när de började bläddrade i boken. Vilket de säkert gjorde, mitt ex är signerat ”till min kära vän Sonja”, med allra största säkerhet Wigert själv.
 
Återstår nu att ringa in fru Semitjov. Någonstans därute måste det finnas fler spår av hennes kreationer att upptäcka! 

tisdag 28 januari 2014

Pausbild 1937


Foto: Riwkin.

Ett "återfunnet" ateljéporträtt upptäcktes alldeles nyss i Vecko-Journalen nr, 2, 1937 som illustration till tidningens recension av Gustaf Molanders Familjens hemlighet, som handlar om ett ung ogift par med ett barn. Birgit får ett uppmuntrande omnämnande:
"Redan mamma Birgit Tengroth inger fullt förtroende. Det är en rejäl flicka med moderliga tag. Annat fordrar inte heller den schematiskt tecknade rollen."
Den stående recensenten Stig Almqvist konstaterade det.

tisdag 10 december 2013

O, en så'n natt [1937]


Studio S Entertainment har sedan flera år gjort en alltjämt pågående och banbrytande insats för att återuppväcka möjligheten att se gammal god svensk film, klassiker efter klassiker väcks ur sin törnrosasömn och strålar på nytt i en tid, en tidsanda, lika angelägna som de en gång var.

Ett av den senaste tidens släpp har varit samlingsvolymen Den Stora Pilsnerboxen som innehåller sex filmer vars gemensamma nämnare är främst Thor Modéen och delvis Åke Söderblom samt det faktum att de en gång - av vissa av samtiden utvalda - sågs som representanter för ett av svensk films lågvattenmärken. I alla fall till vissa delar. Här finns filmen Kyss Henne! från 1940 som minsann är en riktigt upplyftande historia. Som annat kattguld finner man också O, en så'n natt!, i regi av Anders Henrikson och med Birgit i en av de kvinnliga huvudrollerna. Nu är det visserligen bara dessa båda filmer som avslutas med utropstecken, övrigt innehåll får innehavaren att vrida och vända på boxen om undra om det handlar om en samlingsvolym av svensk lyteskomik.

Som sig bör går vi direkt till Tengrothfilmen. Med denna den femte av Tengroths alla filmer som kommer ut i DVD-format är alla sanna Birgitfans naturligtvis förväntansfulla. Dessvärre havererar filmen redan efter en minut eller två. De inledande scenerna visar en rätt pigg, alert och repliksnabb Edit Zelin (Tengroth), och att en kvinna som hon skulle kunna bli så dånande kär i en sådan töntig, uppblåst och världsfrämmande gestalt som Åke Söderbloms Efraim är i alla fall för en samtida betraktare fullständigt, fullständigt obegripligt.

Efter det vandrar vi målmedvetet vidare längs samma dike. Söderblom spelar över genom i stort hela filmen, släpper inte ifrån sig ett enda trovärdigt tonfall, Modéen domderar på sitt allra värsta vis, plutar med Leif G.W. Persson-munnen och är så allmänt barnsligt tramsig att man inte för en sekund betvivlar att hans familj i övrigt består av just tre fullständigt hysteriska fruntimmer. Birgit springer omkring hulkande, gråtande och täcker ansiktet med sin näsduk mer än halva filmens längd, hennes syster Sickan Carlsson har en något mer tacksam roll med ett fåtal regelrätta dialoger men ser mest ut som en arbetarklassig prinsessan Victoria á la sent 1930-tal. Julia Cæsar som Modéens hustru och de båda flickornas mamma kan i vissa ögonblick behärska sig, stanna upp och flunka på ytan som den livboj hela familjen Berggren kan hänga sig fast i.


Detta är avsett att vara en komedi, man springer också på bästa Falkenbergsmanér - eller Fredriksdalsteatern om ni föredrar det - ut och in i dörrar och ropar ut replikerna mer mot publiken än mot medspelarna, men inget, så gott som ingenting, är roligt.

De enda som genomför sin insats med värdighet är Bullen Berglund, här en 55-årig ungkarl och enklare godsägare på tillfälligt besök i storstaden och som efterhand blir alltmer svärmande för den lätt vampiga skådespelerskan Katie Rolfsen. Där finns ett samspel och replikväxling som faktiskt känns verkligt och som, för ett ögonblick eller två, berör. Ännu bättre är den norska skådisen Kirsten Heiberg, som här gör en av sina tre svenska filmroller innan hon reste vidare söderut mot det Tredje Rikets filmstudios. Här uppenbarar sig en begåvning som med ett snett leende och all sin tids diskreta flärd går hela vägen från filmstudion över biosalongen in till betraktarens hjärta. Inte en replik hamnar fel i hennes sällskap!

Summa summarum: knappast en av Tengroths stora stunder, snarast tvärtom. Men så var hon ju aldrig en komedienne av den mer flabbiga sorten. Hon bar något annat med sig, insvept i svartare kläde, som skulle gestalta sig bättre under det decennium som närmade sig med stora kliv.

Tack ändå, Studio S, för att ni orkar hålla på! Ville bara säga det avslutningsvis.

måndag 9 december 2013

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Hoppas"


Birgit Tengroth hoppas leva så länge jag lever. Bli hundra år och få resa jorden runt. Att alltid uppskatta allt till dess fulla värde och ändå kunna fortsätta att längta. Att en gång få en gård i Sörmland och en villa i Italien - och ligga i en backe och äta apelsiner i solen. Att kunna göra andra människor glada (detta är höjden av lycka). Att mitt liv och mitt arbete skall få utvecklas i rätt riktning. Att aldrig bli oförmögen att önska och hoppas. Att livet alltid skall ge mig lika mycket glädje som nu. Eller ännu mera. Att jag en gång finge leva på en öde ö som en ny Robinson Crusoe, eller som en ny Eva.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Ingen fortsättning följer.




Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Minns"




Birgit Tengroth minns att jag hade yllestrumpor på supén efter premiären på "Hans livs match", jag var sexton år. Samma kväll hade jag staterat på Operan, jag sprang därifrån till Strand, benen gick som trumpinnar. På Strand fick jag tulpaner av Bryde - och strumporna stack och skavde hela tiden. Så minns jag den första kyssen. Det var i skärgården. Jord och himlar ramlade ihop. Alla måste ju se på mig vad jag hade gjort. Det var sent på kvällen, och jag trodde läpparna lyste i mörkret. Ett mer närliggande minne: den jublande skakande känslan när jag hörde "Howantschina" med Dobrowen - universum darrade av musik.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Hoppas.



Birgit går på releaseparty.


Den alltid aktuella och dessutom mycket läsvärda filmtidskriften FLM bjuder på releaseparty senare i veckan för att fira sitt kommande nummer!

"Äntligen dags för releasefest för årets sista nummer av FLM. Tid: Onsdag klockan 19 och framåt. Var: Växthusbaren längst in på Taverna Brillo, Humlegårdsgatan 17."

Partypinglan Birgit är som synes redan på plats, aldrig att hon skulle missa en fest! Och på Humlegårdsgatan dessutom, där hon trampat runt sedan ungflickstiden. Väninnorna Tutta och Ingrid håller henne sällskap, det kan ju bli en lång väntan innan startsignalen går till den eventuella buffén.

lördag 30 november 2013

Jag, Birgit Tengroth [1943] - "Erkänner"


Birgit Tengroth erkänner att jag är envis. Att jag tror blint på allt vad jag gör. Inte förrän efteråt erkänner jag, att det kanske var ett misstag. Att jag är tjatig ibland. Att jag trivs med mina många fel. Att jag har svårt att bestämma mig för vad jag skall anse för betydelselöst. Att jag talar om fem saker på en gång - och tänker på den sjätte. Att jag tror att jag har det bästa kvar av min filmbana. Att jag fortfarande springer hem till pappa och mamma en gång om dan: jag får ingen ro annars, dagen är inte fullständig.

Från Filmjournalen nr 27, 1943. Fortsättning följer. Nästa avsnitt behandlar temat Minns.