onsdag 12 augusti 2015

Minnenas journal firar hundraåringarna

Det just nu pågående 100-årsjubliléet av ett antal dåtida filmstjärnor - Sickan Carlsson, Signe Hasso, vår Birgit, Irma Christenson, Ingrid Bergman och Hasse Ekman - har ju pågått från och till, och med viss hackighet under året. Främst ute på Filmstaden i Solna men även på Filmhuset i Stockholm och i riks- och lokalpress.

Strålkastarna söker sig (naturligtvis) som luftvärnskäglor huvudsakligen mot Bergmans bombplan. I halvljuset därutanför syns ibland Sickan och Hasse Ekman. Tengroth fick sitt erkännande i Ulrika Milles text som publicerades i Dagens Nyheter på årsdagen (se föregående inlägg), medan Hasso och Christenson hamnat mer ute i skuggan, utanför skottlinjen.


Dock kan man hitta samtliga jubilanter samlade i armkrok i ett mini-Vintergatan i det senaste numret av nostalgins högborg -
Minnenas Journal (nr 8, 2015). I en charmerande översikt signerad Helena Marcusson stiger de alla ut på scengolvet - utom Ingrid som väntar i logen på sitt egen nummer - och ler i svartvitt.

Inburen från det svarta mörkret ler även Nils Kihlberg ett snabbt leende mot oss, han som spelade mot Birgit i Västkustens hjältar (1940) och i På liv och död (1943).

Birgit beskrivs träffande som en "uttrycksfull och rättfram kvinna" som satte sin prägel på allt hon gjorde och som "gick rakt genom filmduken och in i publikens sinnen". Något som illustreras med två porträtt från filmkarriärens två ändhållplatser: den ungflickiga sötnosheten i Pojkarna från Storholmen (1932) och la grande final som medelålders skönhet i Flicka och hyacinter (1950).

Hundra år har gått - men när man då och då få se dem agera på filmduken rör de vid betraktaren som något de sa senast i förrgår. Erfarenheten går varken i svartvitt eller färg.

måndag 13 juli 2015

Birgit 100 år!

Hipp hipp hurra! Idag skulle vår hjältinna ha firat sin 100-årsdag. I hennes frånvaro kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att minnas Birgit Tengroth än att läsa Ulrika Milles artikel kring festföremålet i dagens DN:


http://www.dn.se/dnbok/filmstjarnan-som-forsvann-och-blev-forfattare/


En mycket bra skriven text som lyfter fram det mesta av det som vi bör minnas. Hatten av för både Birgit och Ulrika!

tisdag 28 april 2015

Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 7b

Låt oss lämna det förra inläggets raljanta och uppkäftiga dissande av Tengroth och återvända till det sena 1930-talets teaterscener, när ungdomen blommade och hoppet fnittrade ofrivilligt till när ridån hissades.

Det sker på nytt i sällskap med recensenten Herbert Grevenius som en fredagskväll i slutet av februari 1938 besökte Oscarsteatern för att få tal del av hur Edvin Adolphsons teatertrupp F.S. ("Filmsamfundet" gissar Grevenius) gestaltar pjäsen George and Margaret av engelsmannen Gerald Savory. Scenen består av två rumsinteriörer där de medverkande rör sig på ett vardagligt och naturligt sätt: de äter, pratar, telefonerar, läser tidningen, smågrälar, spelar piano, stiger upp, sätter sig ner, röker cigarretter. Så håller det på alltmedan pjäsen rullar vidare.

Grevenius gillar inledningsvis vad han ser: den rutinerade kvartetten Erik Berglund, Gull Natorp, Edvin själv liksom Sture Lagerwall. Till dessa sällar sig två ungdomar "mycket vinnande och sympatiska": Åke Ohberg och vår egen Birgit Tengroth - "familjens hejiga unga dotter". Och precis som noterats tidigare lyser hon upp i en snabb och rappkäftad dialog med Sture Lagerwall (hennes storebror i dramat) - "men något ohyvlad i rösten".

Och även om texten - och Adolphsons regi till och från - inte bär fullt ut utan på slutet kan kännas något seg blir det hela ändå lite småputtrigt hemtrevligt och för stunden roande, tycks Grevenius mena. Och för Birgits del, ungt och närvarande friskt!

Recensionen som ursprungligen fanns i Stockholms-Tidningen där Grevenius var stående teaterrecensent publicerades också i samlingsvolymen I afton kl. 8: premiärer och mellanspel (Fritzes Bokförlag, 1940) - en av tre böcker med samlad teaterkritik..

torsdag 16 april 2015

Birgit Borgarbracka!

Har man vuxit upp och formats under 1960-talets sista hälft och åtminstone hade Aftonbladet inom räckhåll så var det säkert en av kvällstidningens loggor som etsade sig fast på näthinnan. Nej, inte Hierta på framsidan utan krönikören Åsa Mobergs åtskilliga sidor längre in. Ung, rapp, skarp, snygg, arg och lite farligt spännande gick hon läsaren till mötes i kortkort klänning och med det långa håret accentuerat av tidningens trycksvärta.

Som ung valp vilade man sig oftare i spaltens byline än man läste själva texten de gånger tidningen fanns till hands. Många år därefter och sedan förmodligen ett helt hav runnit under bron finns det anledningen att återvända till Mobergs spalt av den 5 september 1972 då hon under rubriken "Birgit, Stig och Jens Otto" tar sig för att bedöma Birgits minnesbok Jag vill ha tillbaka mitt liv.

LÄS INTE BOKEN - hojtar hon! För Tengroth "skriver som en kratta", hennes litterära uttryck är minsann inte mycket att hänga i julgran. Varför, undrar Moberg, står plötsligt alla på tå när en f.d. fru i en illa skriven bok för talan mot en f.d. man som hon aldrig var mera fäst vid än att hon dagligen ringde eller skrev till den man hon var gift med allra först och sedan återvände till?

Det som boken skildrar, och fortfarande förmedlar, knådas ihop till en liten boll av lort som Moberg kastar tillbaka mot författarinnan. Tengroths alltmer tilltagande avståndskänsla och ett ökande främlingskap mot sig själv förenklas till ett simpelt hat mot mannen som finns i rummet intill. Enligt Moberg är det bara "Stig, Stig, Stig" för Birgit som om ingen historia fanns och att en människa aldrig kommer att förändras. Det är bara ungt, oerfaret och tanklöst. Utan den minsta förmåga att tillgodogöra sig boken och vad den skildrar.

Men det finns ett bakomliggande budskap. Och här kommer vi till sammanhanget. Aftonbladet var 1972 socialdemokratins ledande tidning, kanske också rösten från själva partihögkvarteret. Och Jens Otto Krag, den så illa behandlade och övergivne, var då Danmarks socialdemokratiske statsminister. Det blåste snålt kring både den svenska och danska socialdemokratin, därtill skällde den borgerliga pressen skamlöst och med en illa dold agenda när den gav Tengroths bok goda recensioner. Och familjen Bonnier presenterade i Veckojournalen åtminstone delar av texten som följetong i spalterna. Ett utdraget elakt pillande i sossesåret, enligt Moberg. Och lika illa var det i den borgerliga pressen på andra sidan Sundet. Alla tog sig friheten att skadeglatt slå under bältet på arbetarrörelsen i denna svåra stund.

Och den av Birgit så omhuldade Ahlgren skrev ju för borgarpressen.

Tengroth har alltså skrivit en "POLITISK BOK" - inte en om sökande, förvirring, kärlek, svek och förlust. En tänkande och sensibel kvinnas betraktande av sin egen omvärld reduceras till ett illa textat plakat eller en nerriven affisch som sargat far runt i höstblåsten.

tisdag 14 april 2015

Bröllop (I)

Den som till äventyrs tog en eftermiddagspromenad ut på Skeppsholmen i Stockholm vintermåndagen den 10 januari 1944 kunde kanske om denne någon sneddade förbi kyrkan mitt på ön förnimma att något särskilt var på gång därinne.

Dagen efter rapporterar nämligen Svenska Dagbladets familjenotiser att litteraturkritikern Stig Ahlgren ingått äktenskap med skådespelerskan Birgit Tengroth just där och på denna dag. Kanske var januarikylan lite bister så att en förbipasserande tyckte det var skönt att slinka in i gudsvärmen en stund. Vilket förmodligen inte gett några problem för tidningen rapporterar att ceremonin bevistades enbart av "ett par av brudparets närmaste anhöriga", i övrigt namnlösa.

Men den som förrättade vigseln var amiralitetspastor G. Brandt och vid orgeln satt tonsättaren, musikdirektören och organisten Sven Blohm som vid intåget spelade Bachs "Toccata" i d-moll och efter vigseln stämde upp i "Kristallen den fina" och slutligen Hugo Alfvéns "Elegie".

Vad som hände sedan får familjesidans läsare inte veta, det lilla sällskapet for väl vidare på supé kan tänka. Men vart - Teatergrillen är en inte given men ingen orimlig tanke? Och sedan? Nyblivna fru Ahlgren var vid denna tid enligt telefonkatalogen bosatt på Styrmansgatan 39, han på John Ericssonsgatan 10 långt bort på Kungsholmen.

Epilog:

Medan huvudpersonerna försvinner bort i vinterskymningen står kanske organisten kvar inne i kyrkorummet och samlar ihop sina notblad. Om han träffade Birgit fler gånger under sitt liv står skrivet i stjärnorna, men han skulle lämna efter sig åtskilliga kompositioner, både orkester- och körverk samt t.o.m. en opera om Karin Månsdotter, innan han i förtid gick ur tiden vid bara 49 års ålder 1956. Och begravdes på Galärvarvskyrkogården på Djurgården i samma kvarter, bara några stenar bort, som den familjegrav där Tengroth - och senare Ahlgren - skulle jordfästas nästan 30 år senare.

Om jag hade varit normal hade jag mist förståndet - Aforismer (SvD)

I juli 1967, mitt i den långa paus av utgivet skrivande som finns mellan romanen Den stora glädjen 1957 och minnesboken 1972 - endast avbruten av diktsamling Snedresa, publicerade Birgit en lång rad aforismer i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som har presenterats i några tidigare inlägg. Och redan en månad senare, den 20 augusti 1967, såg en något mindre samling fåradingar dagens ljus i Svenska Dagbladets söndagssektion.

Liksom de tidigare färgas de i dova färger av en övergång i livet, ännu kan hon förnimma ungdomen mot sin hud samtidigt som ålderdomens tunna fingrar griper allt hårdare om handloven. Det finns något vilsamt över hela iscensättningen, ett andetag inåt medan löven snart singlar ner.

Nu hade hon minsann rensat ut bland det som låg i lådorna och väntade in dagsljuset. Orkar någon därute ta del av alla på en och samma gång? Fru Tengroth får ordet:


Fördärvet har räddat mången från att gå under.

*

Begå ett stort misstag och du är odödlig.

*

Varje dag borde vara förtjänt av en dödsannons: Född... Död... I tacksamt minne bevarad... Ev. blommor...

*

Det är inte fult att bli gammal men det är ett ålderstecken att bli ful.

*

Tro ska man göra på Gud. Att gå omkring och tro allt möjligt är hädelse mot förnuftet.

*

Det bästa med kärleken: att den missförstår allt.

*

När man är ung: älskar - älskar inte - älskar - älskar inte.

*

När man är gammal: orkar - orkar inte - orkar - orkar inte.

*

Inte förlora ansiktet! - Nej, det får man nog behålla.

*

Vänlighet lönas med fräckhet men i gengäld lönas fräckhet men vänlighet.

*

Svensken gör stor sak av sin medkänsla men tycks vara oförmögen till medglädje.

*

Man vänjer sig vid allt utom vanan.

*

Människan utan sexuell åtrå var den första datamaskinen.

*

Kärleken är ingen gåva, den är en bytesvara. Bara sorgen får man till skänks.

*

"Nöden har ingen lag." Jo, en, den som säger att det omöjliga är möjligt.

*

När man ska dö blir man fåfäng.

*

Om jag varit normal hade jag mist förståndet.

[Birgit Tengroth, ur Svenska Dagbladet, 20 augusti 1967, sid. 17]

tisdag 10 mars 2015

Herbert Grevenius alt. Tengroth på tiljan 3b

Under några vintermånader 1946 stod Tengroth på Malmö Intima teaters scen i rollen som den vackra godsägarfrun Natalia i Ivan Turgenjevs En månad på landet. Vi har tidigare stött på samtida hyllningar både här och där. Dryga två veckor efter premiären publicerar den från Stockholm nerreste teaterkritikern Herbert Grevenius sin recension i Stockholms-Tidningen. En text som alltså senare kom att ingå i hans volym Dagen efter (Fritzes, 1951), sprängfylld med kunnig och spirituell teaterkritik från åren 1944-1950.

Grevenius har hört lovorden nerifrån Skåne, han har sett Birgit spela teater tidigare - någon gång på ont som i Claudia, men i de flesta  fall med ett fullt godkänt resultat:

Man ha tilltalats av det rappa, friska och osentimentala, den lilla hurtiga knycken i slutet av replikerna. [Mans kvinna] visade också att det fanns fonder av innerlighet och en glimmande sensuell glans.

Alltså blir han nyfiken - ska hon, filmflickan, mäkta med en sådan, i hans tycke, nyanserad kvinnoroll? Det har hörts rop om att landets har fått en ny komedienne - men här värjer sig Grevenius allt en smula - en "komedienne" kräver framför allt mycket erfarenhet från scenen, påstår han, replikväxlingen ska var som "ett spegelgalleri med sekundsnabba blänk i ett kurragömma av reflexer".

Men vad Birgit presterar är minsann gott nog, hon spelar med "fin och nykter intelligens", med "kvickhet och ett behag". Ska man anmärka finns kanske en "brist på avslipning i rörelse och replik", hon kan tyckas spela för "nyktert, för genomlyst", "undertonerna är för så", "för utåtvänt" i kontrast mot sceneriernas och regins diskreta och dämpade ton.

Allt som allt får föreställningen tummen upp, det är charmfullt, träffsäkert, genomgående bra spelat - och det går för fulla hus kväll efter kväll och skåpar till och med ut - årets fiasko! utropar Grevenius i en bisats - operetten Serenad som parallellt går på Malmös Stora Scen.