Balettens sista dagar

Birgit Tengroth tillhörde ju under åren 1926-1931 Operabalettens elevskola, "min enda utbildning" som hon formulerar det i krönikan En dag i juni, Året runt nr 27, 1968. På flera ställen i hennes eget skrivande och i intervjuer framgår också att trots att hon aldrig dansade efter elevskolan upplevde hon i mycket dansaren som sin identitet.

I krönikan blir hon talför och berättar vidare hur det hela slutade.

Bakgrunden var ju den att hon redan hade börjat nosa på filmen, erbjudanden distraherade och plötsligt kände hon att hon inte ville dansa längre. Inom elevskolan fick man varje år framträda inför en jury som antingen lät eleven behålla sin plats eller bli kuggad. Nu var det Birgits tur. Hon beskriver det hela som en form av arrogant trotsig uppvisning á la Birgit. Istället för dansa ut på golvet går hon från hartslådan i ena hörnet, tvärs över rummet till andra väggen. C'est tout! Mycket riktigt: snart ramlar det in ett brev hemma med det ofrånkomliga meddelandet: hon fick sparken från Kungliga Teaterns corps de ballet, som hon frankt beskriver det.

Men den här lilla femtonåringen var kanske inte som alla andra, hon har andra planer. Hon tar kuvertet i handen och begär företräde hos Operachefen uppe på Kansliet, den näst intill onåbare, "den fruktade dunderguden" John Forsell som skällt och bråkat och skrämt generationer av musiker, sångare och dansare. Och till sin egen förvåning tar han emot och hon släpps in. Hon viftar med uppsägningsbeskedet och begär att kopian i arkivet skall plockas fram och rivas, eftersom "det här inte passar min karriär!"

Man kan givetvis undra vad en man av operachefens kaliber tänkte vid detta självsäkra uppträdande, men på något sätt tog han intryck och skickade iväg vaktmästaren som straxt bär in dokumentet, Forsell lyfter det upp det över skrivbordet och river det itu och förklarar: "Nu finns det inte mer. Det har aldrig hänt."

Varpå han går fram till den unga damen, ser henne i ögonen och trycker hennes hand och säger: "Jag önskar dig all lycka".

Ja, jag gick ut och nerför kanslitrapporna inte som i dimma, men i det rus som lugn och lycka ger. Han hade skänkt mig sitt lugn och sin styrka.

[Fotot: elever vid balettskolan, den tiden, okänt år, okända personer. Tyvärr.]

En första flirt

1926 satte Stockholmsoperan upp Richard Wagners Tannhäuser, och rollen som Wolfram tilldelades barytonen och nykomlingen Einar Larsson, han hade debuterat samma år. Och när denne Wolfram sjöng sina nummer på scenen stod en knappt ens tolvårig medlem av operabalettens elevskola i kulissen, tindrande och glittrande.

Den unga var naturligtvis vår Birgit, han var hennes idol, och ingen sjöng som han. Och ingen kunde stoppa kola i hennes mun som han, och det var minsann hon som fick ge honom lyckosparken innan han trädde in på scenen. Bytt är bytt, var deras överenskommelse.

Allt detta står att läsa i Filmjournalen, julnumret nr 51-52, 1941 under rubriken Ung och dum och kär och tokig - och vem känner inte igen sig i detta? Här får några av tidens filmfavoriter berätta om sina första svärmerier och fröken Tengroth bidrar med sina korta, och rätt oskyldiga tycks det, minnen av den stilige Larsson. De flesta av de medverkande mörkar sina förälskelser, men Birgit och Hasse Ekman skyggar inte inför namns nämnande: hon med sin baryton, han med ingen mindre än Inga Tidblad vars skönhet fick honom att hänga på Oscars i tid och otid. Säger han här, i alla fall. Inom kort for han ju ända till Hollywood för att spana in Tutta Rolf.

Einar Larsson? Jo, han var elev till John Forsell, operachefen vid den tiden som här och där dyker upp i Birgits barndomsskriverier. Han debuterade just 1926 och var sedan Kungliga Teatern trogen i många, långa år och fick genom åren tillfälle att sjunga åtskilliga av de stora rollerna. Dessutom bundis med en annan yngre förmåga: den främste av dem alla, själve Jussi Björling på vars bröllop han också fick äran att sjunga. Inte illa, minsann. Myggans nöjeslexikon informerar vidare om att han var en hejare på att studera in roller, var mycket populär i kamratkretsen och instiftade senare i livet en förening för sångare vid Operan: Stiftelsen Kungliga Teaterns Solister. Född redan 1897 dog han bara några veckor före sin unga beundrarinna.

[Bilderna: överst en illustration till reportaget i Filmjournalen med Birgit i position medan Larsson sjunger sin avslutningsaria i Tannhäuser, och fotografiet nedan visar Jussi (till vänster) och Einar Larsson tillsammans i en senare uppsättning av Puccinis Bohéme.]

Skål för absent friends! Filmkongressen 1944

Kristi Himmelfärds Dag 1944 gick, liksom tidigare år, Sveriges Biografägaresförbunds kongress av stapeln i Stockholm. Efter ett betungande kongressande på Röda Kvarn samlades kreti och pleti inom branschen för andra året i rad på Grand Hotel Royals vinterträdgård. Och om sittningen under dagen säkerligen varit grå och strikt yrde kvällen desto mer av konfetti, dans och bubbel i glasen!

Filmjournalen 1944, nr 23 rapporterar utförligt från dagen, eller snarare kvällen. Klockan 7 började det roliga. Och även om vi tappat Birgit redan i trängseln på Arsenalsgatan så slinker vi med strömmen inåt - eftersom så många av dessa sidors favoriter minglar därinne! Nu är det ju inte bara Spegelsalen som lockar - "världens magnifikaste lokal i sitt slag", Aftontidningen passar dessutom på att för tredje året i rad dela ut sina troféer för branschens bästa insatser under det gångna året!

Nå, vi följer pressfotografen i hälarna och snappar upp skymtar av stjärnorna. Se, allra först, där skvallrar Sickan med kollegan Vibeke Falk, omgivna av gubbarna Carl Anders Dymling (nya SF-chefen till höger med ett stadigt sug i Havannan) samt till vänster Vilhelm Bryde, känd från tidigare Tengrothproduktioner.

Och, se, där borta rodnar allt friherrinnan Agneta Wrangel af Sauss, gift fru Ekman, under solbrännan med sin bordkavaljer Hampe Faustman som nog är lite simmig i blicken alla redan.

Säkerligen har de båda känslan av en outtalad gemenskap, då de båda under årens gång fått, eller skulle få, kämpa mot såväl reella problem som elakt förtal spriten orsakat dem.

Och efter en stund verkar det som fru Agneta känner att hon måste leta upp sin make, herr Hans, som anlänt lite sent efter att ha arbetat - sägs det - med manuset till sin kommande film Som folk är mest. Med ett brett Ekmanskt leende tar han emot hennes förklaringar.

För visst kan Hasse le, sippa på glaset och suga på ciggen: detta är delvis hans kväll!

Av Aftontidningens troféer faller tre inom Ekmans fögderi: dels till Lars Hanson för bästa manliga huvudroll i Excellensen, Stig Järrel presterar årets bästa manliga biroll i samma film. Järrel har dock kvällens teaterföreställning på Nyan att tänka på så han glider inte in i lokalen förrän klockan slagit 11 om kvällen, men möts å andra sidan möts av gälla fanfarer när han ska hämta sitt pris! Dessförinnan har en annan av Hasses stjärnor fått sin utnämning som årets bästa kvinnliga biroll: Gunn Wållgren för sin insats i Sjätte skottet.

Vilka andra är det stöts och trängs i vimlet: Lorens Marmstedt förståss, Anders Henrikson med hustrun Aino Taube, Irma Christensson, John Botvid och Georg Rydeberg. Till och med Sture Lagerwall dök under förkvällen upp i kronans uniform, Ragnar Falck var förståss galakädd liksom fotograf Gösta Roosling, George Fant och självaste Karl Ragnar Gierow, pristagare för bästa manus. Och runt dem virvlade Alice Babs, Gudrun Brost och Barbro Ribbing! Bara för att nämna några som skymtade förbi.

Och se, därborta beundrar ju Hampes egen hustru Wållgren sin triumf tillsammans med själve Edvin Adolphson, hennes motspelare i den belönade filmen.

Och den gode Edvin, alltid redo för ett handgrepp, lugnt passar han på medan Hampe simmar runt i den Wrangelska vallgraven...

"...ja, och så dansade alla, skrattade och hela filmbranschen kände sig som en enda stor familj, precis som det skall vara på en riktig Filmkongress", summerar tidningen.

Men, Birgit, Birgit, vart tog du vägen? Kom du aldrig in? Hittade du aldrig fram?

Birgit delar ut korten för en ny omgång

Att Tengroth var rökare under sina aktiva år har vi redan konstaterat, att hon dessutom var bekant med följderna av för många drinkar alltför snabbt har hon dokumenterat skönlitterärt på flera ställen, dessutom har en bild flashat förbi med henne vid spelbordet. I ett kort bildreportage i Filmjournalen 1941, nr 37 utvecklas den senare lasten. Flera kollegor har samlats för att testa några av säsongens populära sällskapsspel.

Anna-Lisa Ericson är plats, liksom Willy Peters. Dessutom skådespelaren Carl Hagman - som just under denna period envisades med att stava sitt förnamn Quarl. Luringen Åke Söderblom har tagit med sig sin äkta hälft - kanske hennes närvaro kan hjälpa honom att hålla speldjävulen i schack! Och så vår Birgit som ser mycket bekväm ut i situationen, visserligen syns varken sedlar eller spelmarker på bordet men de har säkert bara tillfälligt plockats undan i samband med fotograferingen. Skådespelare måste ju - även i dessa onda tider - vara någorlunda goda förebilder.

Noteras kan också att spelet Brio som hanteras av Annalisa och Åke på vänstra bilden är av den karaktären att damerna föredrar att behålla hattarna på. Året är som sagt 1941, tio år senare skulle Birgit vara betydligt kaxigare vad gäller huvudbonader.

Omläsning 7: Kalla läppar

Det blev bara elände av alltihop, och elände av resan som skulle fört dem samman igen, elände av allt hon rörde vid.

1953 släppte Tengroth sin sjunde bok, vilket i medeltal ger mer än en bok om året sedan debuten 1948 och då hade hon också hunnit med skilsmässa, omgifte och boende i såväl Danmark som U.S.A. Bra jobbat, Birgit!

Kalla läppar är en roman, rakt upp och ner. Men med lätt identifierbara huvudpersoner. Huvudpersonen Ingrid Sten flyger ner till Paris för att där spendera några dagar med sin man, Birger, i ett försök att slå eld i deras alltmer slocknade äktenskap. Men redan första kvällen blir misslyckad, saboterad av deras häftiga humör och osäkerhet, och vad läsaren kan förstå blir det inte mycket bättre efter det. På ett sätt är boken en nyskrivning av novellen Resa med Arethusa från debuten Törst, här finner vi samma destruktiva krafter som släpps lösa när paret finns i närheten av varandra. Stundtals skulle den också rent av kunna vara förlagan till makarna Ahlman i Bergmans film Smultronstället, detta klassiska nidporträtt av paret Ahlgren/Tengroth. Maken Birger stiger också fram som en variant av Claes Feldman från Jungfruburen.

När Birger återvänder till Stockholm efter ett par dagar stannar Ingrid kvar - oklart varför. Inte mycket händer: hon bor kvar på hotellet, går till frissan, besöker ensam ett par restauranger. Men inom henne stiger depressionen och förvirringen. Så träffar hon en kväll en ung fransman i vars sällskap hon besöker kvarteren kring Place Pigalle och genom hans sårbarhet och tillgivenhet känner hon sig födas på nytt, hon har funnit en ny startpunkt och återvänder hastigt och lustigt hem till Stockholm. Ett Stockholm där Birger ruvar i ensamhet med nattliga syner i ett hus som nog påminner om Bergshyddan intill Djurgårdskanalen, också han har genom ruelse efter ett erotiskt snedsprång börjat förstå sitt beroende av Ingrid.

Tengroth målar i texten upp ett Paris i skymning och nattmörker. I rörelsen på gatorna, stimmet inne på krogarna och samtalen på noblare restauranger och i våningar rör sig berättelsens människor, alla lika ensamma, onåbara, avskärmade. De bankar på varandra när de tror att de behöver få kontakt, men de är alla lika slutna, lika avvisande, förutom när förtvivlan och sprit tillfälligt får positionerna av svaja. Och hon gestaltar samtidigt dessa människor innerligt, såväl männen som den kvinnliga huvudpersonen, och runtomkring allt detta: staden Paris.

Hakan vilade i vått, den vita blusen var våt - skrynklig av tårar och saliv. Hon satte sig upp. Hon var i Paris. Olyckan reste sig hotande och mörk som en vredgad gudabild, vars altare hon sölat, blev till en levande formlös kraft, som sopade bort henne i en orkan av svart gråt.

Kalla läppar? Ja, det är, enligt herr Birger Sten, ett tecken på att kvinnan blivit sexuellt tillfredsställd. "På den punkten kan hon aldrig lura en man, som känner tecknet."

Porträttskiss i fickformat 1943

I månaden maj en gång för länge sedan prydde Birgit omslaget på den lilla nätta tidskriften Allt [i fickformat], nr. 5, 1943. Ja, "pryder" är nog rätt missvisande, bilden i sig är rätt gräslig, en handkolorerad variant från en serie porträttfoton i hemmiljö som gjorde sig mycket bättre i svartvita original. På "ledarsidan", om man nu kan kalla det så, skrev signaturen Red. om flickan på omslaget, och som lite oväntat visar sig vara ett fint porträtt av människan Tengroth, fångad mitt i steget, just när livet brusade runtomkring henne. Jag återger texten in extenso, eftersom den annars säkert skulle vara för evigt förpassad till skuggornas och suckarnas dal.

APROPÅ OMSLAGET

Det är en vanlig uppfattning att Birgit Tengroth är en "vanlig" flicka. I själva verket är hon mycket ovanlig. Men hon har inte alltid fått visa det. Det finns filmroller som stryker ut alla intresseväckande personliga ojämnheter i den spelandes karaktär och polerar henne snygg och proper åt alla håll. Svenska filmproducenter älskar sådana roller, och de överlämnar dem allra helst till Birgit Tengroth, som lydigt men med upproriskt sinne levererar ännu ett exemplar av klichén "snäll, rar, samt kvinnlig, vardagstrevlig, äktsvensk och trohjärtad."

Men Birgit Tengroth kan mycket mer än stå vid spisen i köksförkläde och vandra i hagar, omsluten av en tafatt beundrare. Hon har ett oroligt och häftigt temperament, och oberäkneliga impulser korsar varandra i hennes känsloliv. Man märker det redan när man talar med henne: hon hoppar från samtalsämne till samtalsämne som springaren i ett schackspel: två steg framåt och ett åt sidan. Hennes konversation är lika full av infall som hennes handlingar ofta är överraskande, och hennes plötsliga drömmar högst förbryllande.

Det första man lägger märke till när man träffar henne är nog hennes ögon, de är bruna och energiska och släpper aldrig den hon talar med. De ackompanjerar hela tiden hennes häftiga skiftningar och heta reaktioner - de kan bli spelande livliga och stora drömmande.

Det andra man lägger märke till är hennes mjuka kvinnlighet, som på den vita duken ger en oroande botten åt hennes "snällaste" flicktyper. Birgit Tengroth bejakar alltid kärleken. Och åt scener av amour förlänar hon en mjuk frisk doft av våt jord i april.

Som äkta kvinna har hon en mycket personlig smak: hon tycker om svarta och blommiga aftontoaletter, klär sig gärna enkelt men ger utseendet en viss touche genom rödlackerade naglar och en chic hatt på det bruna håret. Hon tycker om att träffa intelligenta människor, och kan diskutera flera timmar i sträck med dem. Hon läser gärna och mycket - från sista bestsellern och till en diger avhandlig om förgrekisk konst; hennes bokhylla är också ovanligt välförsedd och intar en hedersplats i hennes trerumsvånmong på Styrmansgatan, som hon alltid har fylld med friska blommor - särskilt vita nejlikor, liljor och liljekonvaljer. Hon hör gärna musik, men hellre svenska folkvisor än den modernaste jazzmelodien. Hennes älsklingskompositör är Mozart, hennes älsklingsdryck kaffe. Överhuvud taget är det svårt att säga vad Birgit Tengroth inte tycker om, hennes läggning är så deciderat positiv. och det är kanske därför hon tjusar oss på ett så mänskligt sätt, och hon har något att även i den banalaste filmroll.

Fast hon nu har trettio filmer bakom sig, från "Mordbrännerskan", då hon var bara barnet, till tjugosjuåringens ännu inte utsläppta "Natt i hamn" och "Jägarpatrullen" står Birgit Tengroth fortfarande med alla resurser intakta inför en uppgift som tvingar henne att bottenskrapa sin begåvnings möjligheter. Får hon sådana uppgifter kan man spå att hon har kulmen av karriär framför sig.

Chefredaktör och ansvarig utgivare för denna lilla månadspublikation var tidningslegenden Carl-Adam Nycop, som året efter skulle göra en historisk insats genom att starta Expressen. Och det är väl inte helt förmätet att anta att han också skrivit texten ovan.

[Filmen Jägarpatrullen hade bytt namn när den var klar för premiär: På liv och död blev den slutliga titeln.]

Kollegor på vift: Ingrid Bergman

Låt oss fortsätta följa spåren av Ingrid Bergman när vi ändå håller på. Denna gång blir det lite snaskigt, kanske snaskigare än Birgits avundsjuka och spåren leder upp bland gränderna i Gamla Stan.

Eller? Kanske var det inte bara Bergmans skönhet och framgångar som irriterade Tengroth till den milda grad att hon så ofta lät krympa sig själv för att få tillfälle att kunna skrapa revor i bilden av stjärnan Ingrid.

I Donald Spotos Bergmanbiografi Notorious: boken om Ingrid Bergman [Bonniers, 1998, Originalets titel: Notorious] kommer märkliga uppgifter i dagen.

Scenen: Bergman går i Dramatens elevskola, redan första året kör det ihop sig för henne, regissören Alf Sjöberg ger henne en talroll i en uppsättning - något som av tradition var förbehållet tredjeårseleverna. Det blir bråk direkt och Sjöberg får backa. Men snart är han på gång igen: våren 1934 får Bergman en repliklös roll i en ny uppsättning. Motspelare, liksom i det förra försöket, Edvin Adolphson.

Utgångsläget: Med sitt skarpskurna ansikte, det mörka håret, de lika mörka ögonen och en betvingande pondus, kunde han skrämma män och göra kvinnor viljelöst undergivna.

Dramat: I samband med repetionen av denna pjäs, komedin Rivalerna (jo, jo), tar Adolphson tillfället i akt och eskorterar den unga eleven till Gamla Stan, och efter en kortare inledande promenad tar han med henne upp till en bortrest väns lediga sovrum och Edvin ikläder sig därinne rollen av Ingrids första kärlek. Därpå inleder de ett förhållande, men - enligt Spoto - är lilla Ingrid tveksam från början: hon har inga illusioner om att hennes ståtlige älskare ska lämna hustru och barn, ära och berömmelse för hennes skull, så hon börjar under tiden leta andra objekt och fastnar rätt snart för tandläkaren Petter Aron Lindström. Edvin anar oråd och ger Bergman hennes första filmroll i hans egen Munkbrogreven sommaren 1934. Ingrid vacklar, efter att ha varvat mellan herrarna en kortare period dumpas slutligen Adolphson.

Är detta sant? Författaren hänvisar till att hon minsann berättat det för "både sin förste och tredje man". Historien nämns inte i den Bergmanlitteratur jag har sett, hon antyder själv inget i sina memoarer, Adolphson tiger nobelt i sin egen minnesbok. "Ingen vet något om Adolphsons reaktion inför den avslutade kärlekshistoren, men han behövde aldrig sakna kvinnor som var mottagliga för hans charm och kunde erbjuda honom uppskattning och sällskap", avrundar Spoto.

Vi vet däremot att han redan samma sommar spelade in Sången om den eldröda blomman och föll handlöst in i sin kärleksaffär med Birgit Tengroth. Den varade desto längre, Tengroth hade uppenbarligen inte samma behov av att vara lika självständig som Bergman hade rykte om sig att vara. Och kanske, kanske, finns även här en liten tagg som kliade och plågade Birgit i alla hennes da'r.

Donald Spoto? Amerikan, känd för en rad kändisbiografier med motiv från framför allt filmvärlden: Monroe, Hitchcock, Dietrich, Olivier, James Dean med flera, men även böcker om det vackra folket som prinsessan Diana och Jacqueline Onassis. Huruvida hans arbete präglas av nämnda snaskighet får dock andra avgöra.

[Bilden: sköna Ingrid, 18, och stilige Edvin, 41, när det begav sig, i Munkbrogreven, i Gamla Stan och året 1934.]