onsdag 6 januari 2016

Tengroth på tiljan 14b: Claudia

Låt oss inleda Birgits år 101 med ett kryddmått framgång, med något som kan beskrivas som en liten succé - i alla fall på landsorten.

Lördagen den 27 september 1941 går ridån upp på Gävle stadsteater. Enligt ett reportage i Vecko-Journalen nr 40, 1941 hade kritikerkåren bussats dit och herrarna satte sig väl tillrätta i den gamla 1800-talsteatersalongen. Pjäsen hette Claudia och var skriven av amerikanskan Rose Franken som dramatiserat sin egen succéroman och här i regi av Harry Roeck Hansen. V.-J:s utsände Carl Björkman beskriver inledningsvis lite omständligt både författarinnan och berättelsen innan han kommer till det väsentliga:

att föreställningen har sina toppar och dalar, den rör sig från bra lustspel till ett sämre, den krafsar emellanåt i lite väl ambitiösa litterära tonlägen ("hon klär bäst i vardagsklänning") och har lite svårt att hålla ihop det hela. Men det är texten det, Björkman kan inte annat än att erkänna premiärkvällens publikframgång och förtjänsten lägger han helt och hållet på Tengroth:

det är inte tal om annat än att aftonens succès i första hand var hennes. Vilken lycka, tänkte man, måste det inte vara för en begåvad ung skådespelerska att få en sådan här önskeroll, så fylld av möjligheter! Birgit Tengroths Claudia var en alldeles förtjusande flapper, barn och kvinna på en och samma gång, ryckigt nyfiken på allt som rörde kön och telefonsamtal, trofast och lojal så snart det gällde känslorna för mannen och modern. Första akten gav henne de bästa tillfällen att spela på sin flicktyckmyckna mon, sin behagliga slängighet , men frågan är väl om inte hennes verkliga lilla triumf var förlagd till sista akten där hon så fint blev besjälad inför vissheten om att moderns dagar voro räknade och gripen av den nyvaknade känslan att nu var det på henne det kom an att göra kvinnligheten till en tillgång och en kraftkälla på gården.


Birgit var på scenen omgiven av bekantingar: Björn Berglund och Lisskulla Jobs, vilka båda klarar sig fint inför Björkmans blick. Även för denna spalt nya namn samsas med Birgit i scenens soffgrupp: Margot Ryding och Brita Vieweg-Scheel (i V.-J. stavat Wieweg), två damer som vi kanske får återkomma till någon gång.

Dagens nya ord: flapper och flicktyckmyckna. Smaka på dem försiktigt.



Fotografierna kommer från Vecko-Journalens reportage och är förmodligen Riksteaterns egna foton från föreställningen. Den unge mannen, Birgits make, är Björn Berglund, Margot Ryding den äldre modern och på sista bilden syns tidens stiliga kvinnor i form av Brita Wieweg och Lisskulla Jobs - den sistnämnda enligt Björkman ett: yrväder till operasångerska, en sångerska hela dan, färdig för divans roll redan före morgonkaffet.

Uppsättningen drog sedan ut runt landet, i sammanlagt 75 föreställningar. Fler bilder och tidigare kommentarer kring Claudia hittar du här.

torsdag 31 december 2015

Birgit på Filmhuset

Låt oss avsluta hundraårsåret 2015 med en liten skärva Tengroth i offentligheten. På Svenska Filminstitutets bibliotek i Stockholm har i alla fall tidigare funnits en monter en trappa upp med porträttfotografier av årgång 1915. Och bland de utvalda finns naturligtvis Birgit, representerad av ett svartvitt bild från en av hennes Mobergsdramor. I huckle, förkläde och en massa hö på marken.

Även om blicken låter antyda att hon känner till flera av höets användningsmöjligheter.

Nästa år kommer Birgit att fira sina 101 år. Förhoppningsvis kommer det att gå att gräva fram ytterligare tengrothiana under året, stort som smått, gestaltad konst och löst skvaller.

Väl mött. Ett gott nytt år till alla från BigganBlogg.

torsdag 26 november 2015

Berättarkväll: Birgit Tengroth

Igår kväll, den 25 september, arrangerades något som åtminstone undertecknad inte tidigare upplevt under sina aktiva Tengroth-år: ett offentligt möte med Birgit som tema och centralfigur.

Det var Stiftelsen Filmstadens Kultur som i en serie berättarkvällar med anledning av årets hundraårsfirande av de välkända filmprofilerna av årgång 1915 kommit fram till den avslutande kvällen: Birgit Tengroth. Som ett tecken i tiden kan nämnas att bara ett fåtal tappra hade hittat ut till Råsundas Portvaktsstuga, trots lönedag och allt - men som vänner hintade: de flesta satt nog någon annanstans och peppade inför kvällens match mellan Zlatan och Malmö FF. Fan tro't, även om Birgit själv var idrottsentusiast.

Nå, arrangemanget var intimt välordnat med bildspel, utdrag ur filmer och kortare högläsning av utvalda texter inklusive bokrekommendationer. Kryddat med en otvungen entusiasm över kvällens huvudperson. Som inte bara var Birgit utan även den inbjudna kulturjournalisten Ulrika Milles - vars fina Tengrothartikel från i somras favoritrepriseras här - som berättade om Birgit och hennes värld. Med tonvikt på författargärningen och hur den under åren trängts bort, förtalats och slutligen glömts bort.

Det som är Milles bidrag till bilden av Tengroth är att hon så att säga läser henne ur ett kvinnligt perspektiv. Som dotter, egensinnig ung dam, "hysteriskt fruntimmer", icke-moder, yrkeskvinna. Redan när jag läste hennes Birgitartikel trillade polletten ner och jag förstod att det var så hon skulle skildras och hennes föredragning igår följde samma linje. En vinkling som på något sätt känns betydligt mer sann och gör mycket av Tengroths historia begripligare. Kanske såg, eller förstod, inte Tengroth det själv i alla stunder (bångstyrig som hon var) men när krutröken lagt sig och scenrummet åter blivit synligt så går det att skönja sammanhangen.

Den manliga blicken från då har förmodligen sedan länge kidnappat personen Birgit och, efter det att groggbordet rullats fram, låst in författaren Tengroth i sitt eget dunkla cigarröksdoftande herrum. Då kan Milles vinkling vara ett samtida sätt fösa undan gardinen, öppna upp fönstret på glänt och åter höra få larmet från gatan nedanför.

Att Milles seglat upp som Tengrothentusiast beror på att hon sedan en tid arbetar med en biografi över Stig Ahlgren, det har nämnts tidigare. Under arbetet med den har Birgit krävt alltmer utrymme och blivit så att säga nyckeln till att förstå delar av Ahlgrens person. Hur de samarbetade, samspelade, tog och gav av varandra, formade och knådade ihop en bild (och en verklighet) av ett par på tvärs och på kant med sig själva och med resten, beroende av varandra i en alltmer sluttande bana.

Nu sägs boken komma ut under hösten 2016 och kommer naturligtvis bli ett värdefullt tillskott till kunskapen om Tengroth, förhoppningsvis speciellt om de senare decennierna då hon inte längre stod framför veckopressens fotoblixtar.

[Missade förresten att betala inträdet, sorry arrangören, ber att få återkomma i ärendet.]

onsdag 28 oktober 2015

Ellen Rasch [1920-2015]

Genom medierna sipprar budet fram att dansaren Ellen Rasch gått bort - och så har ytterligare ett vittne lämnat väntrummet innan förhöret ens har hunnit inledas. En evighet har gått sedan hon 1928 med sin hand i sin mammas klev in på Operans balettskola för att pröva och så raskt bli antagen i samma årgång som den några årgångar äldre Birgit Tengroth.

Rasch gjorde en nästintill magisk karriär i den samtida baletten. Både på scenen och senare som pedagog. Men om vi håller oss till Tema Tengroth så kan noteras att Ellens scenkarriär startade egentligen på samma sätt som för Birgit: genom en av huvudrollerna i Operans julspel Lille Petters resa till månen. Från den punkten dansade hon vidare ut genom Europa, Birgit knallade norrut mot Råsunda filmstad.

Några av Ellens dokumenterade kontaktytor med Tengroth genom åren har redan berörts i dessa spalter: i den läsvärda memoaren Tår och skratt skymtar den lite kaxiga kurskamraten Birgit på några sidor och långt senare fann den dåvarande journalisten Tengroth sin gamla väninna Rasch vid ett besök på Parisoperan, ett möte som resulterade i artikeln Lilla Ellen på Stora Operan i Vecko-Journalen nr 31, 1952 som fortfarande kan anses vara hyfsat lättillgänglig eftersom den raskt infogades i reportageboken från samma år Livs levande.

På Stockholmsoperan struttade lilla Ellen en gång vid stången med två blivande skådespelerskor: förutom Birgit fanns också Annalisa Ericson i gruppen. Långt senare skulle hon själv pröva att agera framför kameran några gånger, den mest kända insatsen är naturligtvis i Hasse Ekmans Eldfågeln (1952) men det kan nämnas att hon också hade en mindre och okrediterad roll i densammes Kungliga patrasket.

Ytterligare kuriosa vad gäller Eldfågeln: Ellen var vid den tiden gift med Lorens Marmstedt, Hasses kompis och producent. Men det var som sagt för väldigt länge sedan, i en svunnen värld och i andra änden av en allt tommare korridor.

Foto: undre bilden Serge Lido (V.-J. 1952) och den övre ur Stockholmsoperans arkiv.

onsdag 14 oktober 2015

"Hur fort blir ni vacker, min sköna?"

Kanske var det stiltje i nyhetsflödet redan i slutet av januari 1944. Eller så var det precis tvärtom - att nyheterna som flödade in var så svarta att behovet av att få något lagom lättsamt till livs var helt nödvändigt. Vecko-Journalen nr 4, 1944 informerar också öppet om nazisternas framfart i Polen, pågående maktkamp i Italien där gårdagens celebriteter får sina dödsdömar, de holländska fiskarnas slalomåkning mellan minor och sina allierades eldgivning. Och så de obeskrivliga fasorna längs hela den västra ukrainska fronten.

Men det finns ju en vardag i allt. VJ tittar lojt ut genom redaktionsfönstret och ser alla dessa stockholmskvinnor flanera förbi i sina neutralitetsdresser och får en idé: hur lång tid kan en hyfsat skön kvinna lägga ner på sitt utseende? Medan spårljus och granatkrevader lyser upp gryningstimmarna?

Sagt och gjort: signaturen Ringer beger sig ut i verkligheten: till det italienska konsulatet där signora Susanna Renzetti, hustru till den italienska ambassadören huserar. Dessvärre med minimalt att göra sedan fascistregimen fallit. Men sammanlagt ägnar hon 541 timmar årligen på sin skönhet, uträknat med tidens alla variabler.

Succéförfattarinnan Alice Lyttkens - "chic och produktiv", vars succéer gjort henne till ett namn långt upp i undertecknads liv på 1960- och -70-talet - avslöjar att hon i allt spenderar 477 ½ timmar om året på sig själv. Och det bara som en förövning på själva skrivandet. För att komma i rätt form.

Nästa upp för granskning är Gerd Ribbing från Dagens Nyheter, journalist och ett aktuellt namn var dag. Enligt VJ är det utmärkande för en kvinnlig reporter: "skinande näsa, löpande maska på strumpan, säckande promenaddräkt och allmän oförmåga att ta vara på sig själv." Naturligtvis finns undantag till denna ännu 2015 rätt så aktuella bild och en av dem är fru Ribbing 1944. Det inte hemhjälpen fixar tvingar hon sig själv att borsta upp (tidsåtgång: 590 timmar, 40 minuter årligen).

Efter dessa tre orienteringsskärmar når vi så den sista kontrollen: Birgit Tengroth, i januari 1944, förmodligen även som helt nygift kanske fortfarande hemmastadd på Styrmansgatan; "hur lång tid tar det henne att bli så söt?" Egentligen, fröken - nej visst - fru Tengroth? Jo, fåfängans marknad kräver sitt pris: 794 timmar och 30 minuter per år (1944)! Kärt besvär för att hålla en frontposition i en hård bransch. Och i detta ingår gymnastik, morgontoalett, promenader, simning, ridning då och då, hårfrisörska 1 gång/vecka, tvätt, make-up, klädprovning, tandborstning, hårborstning á 10 min per dag.

På bilden som följer med reportaget syns den blivande reportern granska söm och denier innan strumpan åker i tvättpåsen. Stoppar hon sina strumpor själv, frågar den frågvisa Ringer? Jag har i alla fall föresatsen att göra det, hävdar Birgit. som f.ö. njuter av att ta del av radions utsända morgongymnastik med överste Uggla. Under förutsättning att hon kan ligga kvar i sängen.
Foto: Okänd.

onsdag 12 augusti 2015

Minnenas journal firar hundraåringarna

Det just nu pågående 100-årsjubliléet av ett antal dåtida filmstjärnor - Sickan Carlsson, Signe Hasso, vår Birgit, Irma Christenson, Ingrid Bergman och Hasse Ekman - har ju pågått från och till, och med viss hackighet under året. Främst ute på Filmstaden i Solna men även på Filmhuset i Stockholm och i riks- och lokalpress.

Strålkastarna söker sig (naturligtvis) som luftvärnskäglor huvudsakligen mot Bergmans bombplan. I halvljuset därutanför syns ibland Sickan och Hasse Ekman. Tengroth fick sitt erkännande i Ulrika Milles text som publicerades i Dagens Nyheter på årsdagen (se föregående inlägg), medan Hasso och Christenson hamnat mer ute i skuggan, utanför skottlinjen.


Dock kan man hitta samtliga jubilanter samlade i armkrok i ett mini-Vintergatan i det senaste numret av nostalgins högborg -
Minnenas Journal (nr 8, 2015). I en charmerande översikt signerad Helena Marcusson stiger de alla ut på scengolvet - utom Ingrid som väntar i logen på sitt egen nummer - och ler i svartvitt.

Inburen från det svarta mörkret ler även Nils Kihlberg ett snabbt leende mot oss, han som spelade mot Birgit i Västkustens hjältar (1940) och i På liv och död (1943).

Birgit beskrivs träffande som en "uttrycksfull och rättfram kvinna" som satte sin prägel på allt hon gjorde och som "gick rakt genom filmduken och in i publikens sinnen". Något som illustreras med två porträtt från filmkarriärens två ändhållplatser: den ungflickiga sötnosheten i Pojkarna från Storholmen (1932) och la grande final som medelålders skönhet i Flicka och hyacinter (1950).

Hundra år har gått - men när man då och då få se dem agera på filmduken rör de vid betraktaren som något de sa senast i förrgår. Erfarenheten går varken i svartvitt eller färg.

måndag 13 juli 2015

Birgit 100 år!

Hipp hipp hurra! Idag skulle vår hjältinna ha firat sin 100-årsdag. I hennes frånvaro kan jag inte tänka mig ett bättre sätt att minnas Birgit Tengroth än att läsa Ulrika Milles artikel kring festföremålet i dagens DN:


http://www.dn.se/dnbok/filmstjarnan-som-forsvann-och-blev-forfattare/


En mycket bra skriven text som lyfter fram det mesta av det som vi bör minnas. Hatten av för både Birgit och Ulrika!