Adolf Jahr tänker Birgit Tengroth

I Filmjournalen nr 44, 1940 får de båda skådespelarna Adolf Jahr och vår egen Birgit utrymme att lekfullt kommentera varandra. Detta är i kölvattnet efter filmen Karl för sin hatt där de spelade väl så passionerat mot varandra. Tidningen ber Jahr kommentera Tengroth utifrån ett antal enkelt ställda frågor, och det är anmärkningsvärt hur han i detta skissartade och till synes spontana sammanhang så väl lyckas fånga Birgits karaktär - vid det här laget en enbart 25 år ung kvinna - med många av de personlighetsdrag som hon skulle utveckla under åren som kom, och som skulle karaktärisera henne som vuxen kvinna. Som hon själv skulle skildra i sitt skrivande. Det är faktiskt så roande att vi låter Adolf Jahr tala till punkt:

Vilket hus tänker ni er i samband med Birgit Tengroth?

"Tändstickspalatset vid Västra Trädgårdsgatan. En fasad av oåtkomlighet, slutenhet - innanför gallergrindarna spelande källor."

Om hon var en gata?

"Det kunde hon omöjligt vara - hon låter nämligen inte trampa på sig. Men jag får tänka mig henne som en stig vid en skogstjärn - man får gå försiktigt så att man inte faller i det där svartblänkande hemlighetsfulla skogsögat."

En maträtt?

"Marsipan. Rent spontant! Det måtte vara något med alabastertonen över hennes hy."

En drink?

"Madeira frappé - både hetta och kyla."

Musik?

"Melodi av Rubinstein. En aning vemodig, ibland gladare, men aldrig riktigt sprittande glad."

En gestalt i litteraturen?

"Solveig i Per Gynt. Hon har ett starkt drag av trofasthet i sin  natur - om hon verkligen tror på någon. Per Gynt: Kan du säga var Per Gynt har varit sedan sist? Solveig: I min kärlek, mitt hopp och min tro!"

En ädelsten?

"Diamanten - facetterna lämna små fina rispor om man kommer i för nära beröring med den."

En metall?

"Stål - härdas genom eld. Det står något om Helgas blick i Berit Spongs dikt om Helga den fagra: Så steg den ur långa nätter likt stål ur härdningens ugn."

Ett djur?

"Något av rådjur och något av tigrinna. Skyggheten finns där, men hon ger också intryck av att kunna klösas."

En blomma?

"Solrosen - den vänder sig efter solen, men i skuggan slokar bladen. Dock till att märka - i sol som i skugga växer sig solrosen hög och rank."

Ett konstverk?

"Mona Lisa. Hon har inte Mona Lisas ögon, och inte Mona Lisas hår och inte hennes leende - ändå tycker jag att det är Mona Lisa."

En bok?

"Kanske Neander-Nilssons: 'Från Alperna till öknen' - glaciärer och brinnande sol."

[Foto av Birgit: Studio Uggla.]

Gösta Ekman tänker fröken Tengroth

Om den store Gösta Ekman har författarinnan Birgit Tengroth skrivit många gånger, och det hon skrev det skrev hon varsamt vackert, lyfte pennan mellan varje ord. De stökade i ateljéerna, han stormade in i logerna, hon betraktade gesterna och sög in sig yrket, tog till sig förhållningssättet: raketresan ut i den okända svarta. Hon slöts in i hans famn medan kameran gick.

En gång satt hon i framsätet på Ekman juniors äggula bil någonstans på Östermalm och hörde kamraten Hans - "Hasse" var bara officiellt, vännerna sa alltid Hans - bekänna att hans far tyckte så bra om Birgit att han kände sig tvingad att fria. Vilket, till hans stora lättnad, avslogs omedelbart.

Men hemma på byrån hade hon Gösta Ekmans idolporträtt från rollen som Danilo från Glada Änkan på hedersplats. I Fickjournalen nr 28, 1950 berättar hon - hon har nu lämnat skådespeleriet mer eller mindre officiellt, men kallar Ekman d.ä. fortfarande som en "skådespelarkamrat" - att Gösta naturligtvis var den hon beundrade allra mest. Utan diskussion. Första gången hon gick på teater fick hon för övrigt se Ekman spela titelrollen i Lycko-Pers resa.

Och tvärs över det fotografiet har, enligt henne, Gösta skrivit med egen hand:

Birgit! Var alltid som Du nu är - och Du blir allt det jag i dag fått se och länge anat. Du kunde bli en verklig artist. Tack för härnäst. Din tillgivne Gösta Ekman.

Allting gick såklart vidare, scenen förändrades, ridån gick ner - en annan drogs upp. Han var länge sen död och begraven. Men dessa kvarlämnade ord vårdade hon ömt och varsamt, sin mentors kram och riktingsord medan han pekade ut mot den nersläckta scenen. Hur nu än livet var och hur det verkade bli och så slutligen blev. Medan hon med sänkta ögonlock seglade över dansgolvet i hans trygga utmanande famn i Kungen kommer.

Partypinglor på premiär (1940)

På höstkanten 1940 hade Södra Teatern i Stockholm premiär på en ny uppsättning: Charleys tant. Själva huvudrollen innehades av Stig Järrel, som här fick chansen att spela ut en variant av Lilla Märta på scen. Bredvid honom fanns två unga lovande skådespelarämnen: George Fant och Karl Arne Holmsten.

I Filmjournalen nr 45, 1940 ägnades premiären ett flersidigt fotoreportage under skvallersidornas sedvanliga rubrik Veckans Philip den Magre. Redan ute på entrétrappan får vi syn på den bistre veteranen Anders de Wahl som trängs med autografjägare och straxt intill tar premiär- och balettdansösen vid Kungl. Operan Britta Appelgren mer glatt emot de stormande ungdomarnas skrivböcker.

Men inne i foajén minglar redan två av tidens filmstjärnor till synes ostört bland premiärpubliken:

Naturligtvis enligt tidens sed med rökverken i högsta hugg! De båda skolkamraterna från Operans balettskola, kollegorna ute i Råsunda filmstad och de likaledes såta väninnorna Annalisa Ericson och vår egen Birgit.

Man kan tänka att när Appelgren väl fått av sig kappan och lämnat in hatten i teatergarderoben ägnade hon de båda filmskådespelerskorna några minuters uppmärksamhet för här finns kopplingar förutom själva det stabila Operahuset: fröken Britta hade nämligen en gång i tiden spelat mot, eller med, Birgit i den tidigare filmproduktionen Mordbrännerskan från 1926. Appelgren hade en egen filmkarriär på gång i slutet av 1920-talet och fram in mot mitten av 30-talet då den falnade av och hon - förmodligen - ägnade sig mer fokuserat åt baletten.

Birgit på tiljan 4c: Ung kärlek

Inget nytt under solen: vi har redan tidigare kommenterat reportaget i Filmjournalen nr 22, 1941 där man summerar sommarens föreställning av pjäsen Ung kärlek på Nya Teatern, Nyan kallad bland tidens teaterfolk.

Alla med intresse för Birgit är ju väl bekanta med att hon och Georg Rydeberg prövade att vara teaterdirektörer och tillsammans satte upp ett teaterstycke som de själva ordnat fram, i regi av Per-Axel Branner - som dessutom var teaterns ägare och som alltså hyrde ut scenen över sommaren. Och naturligtvis blev det succé! Alla skådespelarna fick beröm: Tengroth, Rydeberg, Ester Roeck-Hansen och George Fant. Detta har redan sagts, låt oss nu bara ta tillfället att visa några fotografier tagna i samband med föreställningen.

Här samtalar direktörerna med regissören Per-Axel Branner, känd från film- och teatervärlden. Själv teaterdirektör under alla de andra månader som Rydeberg & Tengroth var skådespelare. Branner skrev senare också en bok om sitt projekt Nya Teatern och även en på sin tid hyllad barndomsskildring från de kvarter i Stockholm som kallas Sibirien. Vid var gräns för övrigt Nya teatern hade sina lokaler.

De två andra korten som Filmjournalen hängt upp på sin tvåsides-uppslags-tråd visar uppsättningens övriga skådisar: den, enligt kritiken, uppseende skicklige Fant och veteranen fru Roeck-Hansen, vars mogna charm och säkra intuition var några av fundamenten i framgången.

Får jag runda av med ett Birgit-citat, förmedlat av reportern Marco Polo?

Det är härligt att få spela teater. Men för den skull menar jag inte, att det skulle vara tråkigare att filma. Man kan inte jämföra de båda sakerna, de är i grunden så olika. Därför tycker jag om att syssla med båda samtidigt. Teatern är en underbar avkoppling från filmarbetet - och den direkta kontakten med publiken är något man aldrig kan sätta nog värde på.

Birgit och Georg satsade pengarna och fick, om jag förstått saken rätt, tillbaka varenda krona. Med upplevelsen - och uppmärksamheten - som extra bonus hela sommaren lång.

Gunnar Nerlund

Ett lite annorlunda projekt med indirekt Birgitanknytning pågår som bäst uppe i Söderhamn. På Galleri Adular håller man som bäst att förbereda en utställning med konstnären Gunnar Nerlunds måleri, som planeras gå av stapeln under hösten 2013.

Söderhamn var Nerlunds födelsestad, han föddes där 1911 och gick hädan i mitten av 1970-talet. Så nog tar galleriet entusiastiskt sitt ansvar för att vårda det lokala konstarvet. Folk i gemen utanför orten har kanske inte direkt hört talas om honom och i de konstnärshandböcker från tiden som jag slagit i finns han inte nämnd, inte ens under den alternativa skrivningen Närlund. Han sägs t.o.m. ha varit elev hos den store Bruno Liljefors.

Hur kommer då vår Birgit in i bilden? Jo, under en period av 1930-talet var Nerlund bosatt i Stockholm, och under den tiden sägs han ha avporträtterat en handfull av huvudstadens kändisar: Sigge Fürst, Holger Löwenadler, Sture Lagerwall, Nathan Söderblom och så dessa sidors huvudperson: Birgit Tengroth.

De första fyra nämnda porträtten är olyckligtvis förkomna och skulle någon veta vart de tagit vägen så meddela galleriet snarast. Däremot flöt det här Tengroth-porträttet upp under 2012 på en loppis i Örebro. Enligt uppgift har syskonbarn till Tengroth bekräftat att det är hon på tavlan som sägs ha målats under 1934. Dessvärre måste ju sägas att porträttlikheten knappast kan kallas slående även om vissa detaljer i ansiktet överensstämmer med fotografier av henne från den tiden (se omslaget från FJ här uppe till höger). Och inte heller lyfter det ju Nerlunds anseende som konstnär, i alla fall inte under denna tidiga fas av karriären. Nog kan man tycka att denna kvinna är ett betydligt rejälare fruntimmer än den nittonåriga skådespelerska som äntrade spårvagnen ut till Råsunda.

I mina ögon ser det faktiskt mer ut som en skiss och Nerlunds senare portätt verkar vara betydligt mer genomarbetade, några av dem finns att beskåda på galleriets temahemsida och andra målningar av honom förekommer understundom på olika auktionssajter. Men som sagt, den som har ett intresse för Nerlunds konst kan - och bör - efter sommaren besöka Söderhamn.

Som tidigare nämnts har det funnits ett annat porträtt av Birgit: i hennes våning på Norr Mälarstrand och senare Styrmansgatan skymtar en bild målad av väninnan Mary Sundström. Vart det konstverket senare tagit vägen är i skrivande stund okänt.

Birgit om sommaren

Inför den annalkande sommarsäsongen kan man ta emot ett semestertips från vår hjältinna. I Filmjournalen nr 28, 1939 intervjuas nämligen en rad av tidens kändisar under rubriken Ideal-semestern om hur de tänker sig årets sommarledighet.

Vi tar med Birgits svar in extenso:

Jag ska vara i skärgården. Reser bums. Den första juli ska jag resa till västkusten där jag ska spela in en roll i Nordisk Tonefilms "Stormvarning". Vad jag helst skulle vilja? Göra precis som jag gör i sommar - vara i skärgården och på västkusten.

Det hela illustreras av en frisk bryggbild med en till synes avkopplat glad och förföriskt skärgårdsrufsig Birgit. Vi får hoppas att ledigheten blev lika bra som det var tänkt, denna den sista oskyldiga sommaren 1939.

Birgit i vintersnö

I april 1940 fick vår Birgit uppleva nesan att Ingrid Bergman tog hela omslaget i fyrfärg av Filmjournalen nr 15, 1940. Men om hon bläddrade vidare kunde hon glädjas desto mer av ett helt uppslag med rubriken Adolf hugger timmer och Birgit grinar mot solen. Ja, så kan också en rubrik sättas.

Bakgrunden till det hela är att Tengroth och Jahr befinner sig uppe i Åretrakten för filminspelning. Det handlar om den film som på sensommaren skulle få premiär under namnet Karl för sin hatt, i Schamyl Baumans regi, men som i aprilsolen fortfarande gick under arbetsnamnet Skogens son. Nu har tidskriften skickat upp en namnlös fotograf för att dokumentera inspelningen och läsarna, eller tittarna, bjuds på fina bilder med en förtjusande Birgit i vintermundering och som aktiv lunchkocka åt filmteamet i timmerkojan.

Aktörerna Emil Fjellström och Adolf Jahr poserar i lurviga - notera: äkta! - skägg och i numrets skvallerspalt Veckan Philip den Magre berättas att Jahr dessutom imponerat på de lokala skogshuggarna genom sina krafttag och jämtska dialekt.

Inspelningen hade också varit lite dramatisk då en filmscen bestod i att Tengroth skidar i skogen medan Adolf Jahr hugger ner en gran som faller så nära henne att starke Adolf måste pulsa fram och i rätt ögonblick kasta henne åt sidan undan den fallande trädet. Tre granar gick det åt innan fjällscensansvarige Rolf Husberg var nöjd med spänningen och realismen i den episoden. Som alltså, efter det att Birgit borstat av all nysnön från skidjackan, blir själva inledningen till filmens romans.