tisdag 10 februari 2015

Birgit Tengroth tänker Adolf Jahr

Tidigare har en artikel - eller snarare ett tankeupplägg - ur Filmjournalen nr 44, 1940 redovisats. Tengroth och Jahr hade just spelat film tillsammans och redaktionen ställer ihop två texter där var och en av dem får fritt associera kring den andre. Jahrs funderingar kring Birgits väsen är alltså avprickade men eftersom starke Adolf seglade ur den tengrothska filmkulissen i och med Karl för sin hatt glömdes den andra halvan bort.

Men hur Birgit tänker sig Adolf Jahr är rätt intressant, hur som redan som 25-åring tycks ha den snabba tanken, den rappa käften, den pigga bruna blicken som senare skulle bli hennes kännetecken. Men det var ju just vid denna tid som hon just hade "förlösts", i alla fall enligt henne själv, genom just ha dumpat den äldre och erfarnare Edvin Adolphson.

En favorit i repris får pryda sidan, Ateljé Ugglas fina porträtt. För så såg säkert Birgit ut när hon tänkte på Jahr.

FJ: Vilket hus tänker ni er i samband med Adolf Jahr? BT: En trivsam trädgård med hästar som ledas över stallbacken, ämbar som hämtas upp ur brunnen och lamm som mumsa löv i sin kätte.

FJ: Om han var en gata? BT: 'Julgatan' i Gamla Sta'n. Nej, ändå mera Stortorget i julmarknad med mundtra ljuslågor i decembermörkret, rykande glögg och klirrande snö, pepparkaksbockar i fasta ullvantegrepp.

FJ: En maträtt? BT: Jägarschnitzel.

FJ: En drink? BT: Nej, ingen mixed drink. Tiodubbelt renat!

FJ: Vin? BT: Rödvinstoddy md brasa, tofflor och snöstorm som rekvisita.

FJ: Musik? BT: Finlandia - den älskar han själv att spela och den rymmer hela hans temperament. Där finns stormande passager men också de vekaste tongångar.

FJ: En gestalt i litteraturen? BT: Cyrano de Bergerac där alla deklamerar:
"Vi äro gascognare alla,
av Castel-Jaloux' Compagnie.
Man täckes oss galgfåglar kalla!
Vi är Gascognare alla,
Som svära, domdera, befalla,
och sätta vår ära däri."

FJ: En ädelsten? BT: Bergkristall.

FJ: En metall? BT: Järn - alltså ett grundämne.

FJ: Ett djur? BT: En tam björn som lufsigt och godmodigt dansar på en marknad. Men som rätt vad det är kan återge sin ursprungliga natur och förvandlas till en slagbjörn.

FJ: En blomma? BT: Blomma? Jahr? Nej, masurbjörk om jag får be!'

FJ: Ett konstverk? BT: Den berömda målningen "Rembrandt och Saskia" i Dresdengalleriet. Rembrandt där i plymagerad hatt, bägaren höjd. Saskia i knät, ett livsbejakande leende över läpparna - det är precis Jahr det.

FJ: En bok? T: Jack Londons 'Varg Larsen' och Birger Sjöbergs 'Fridas visor'. Karlvulenhet och småsentimentalitet.

Hej, alla Jahr-fantaster och Swing it, magistern-entusiaster: där har ni er man!

tisdag 3 februari 2015

Nyttigt att bli berömd som ung? [1935]

Någon gång under 1935 ställer den gamle skådespelaren Olof Winnerstrand upp på en i övrigt oidentifierad "jubileumsintervju" (han fyllde 60 det året) där han inte kan låta bli att kommentera det unga gardet som sprider sig över scener och filmdukar. "Tonåringar, som gör lycka i filmen, överhopas med offentligt beröm. Kan det verkligen vara nyttigt för deras utveckling och framtida karriär att bli ett slags berömdheter vid så tidiga år?" Undrar den Gamle - som debuterade redan 1901 vid 26 års ålder. Och på Husmoderns redaktion ser man ett tillfälle att föra den erfarne mannens undran till dem som just startat sin resa.

Så i nr 38, 1935 ringer man runt under rubriken Är det nyttigt för Er bli berömd så ung? En indiskret fråga till några av filmens unga. De unga är tre jäntor som Stockholms filmvärld: Sickan Carlsson, Birgit Rosengren och allas vår Birgit Tengroth, som tidigare samma år i Ungkarlspappan spelat mot just Winnerstrand i regi av Gustaf Molander.

Den första jäntan trallar på riktigt: Sickan Carlsson har just haft framgång på Vasan och svarar i telefonen med ett skratt: "Jag är så glad idag, så jag tror inte det är sant. Det är bra roligt att leva, ibland".

Återförd till ämnet för dagen blir hon lite allvarligare: "Jaa, inte tror jag det är bra, inte". Men hon måste påpeka att svenska ungdomar inom teater och film kan ta det hela rätt bra. Inte skulle någon falla in i lättja och bli en diva som tror sig regera världen - "det skulle ju aldrig gå" - och inom den svenska filmen flockas minsann bara svenska flickor, inte "all världens unga sköna kvinnor" så det finns plats för alla, var och en på sitt håll. "Inte vet jag" avrundar Sickan, "om missundsamheten är större inom teater och film än på andra områden; jag för min del är överlycklig om någon av mina kamrater får glänsande kritik och det går bra för dem."

Sedan ringer telefonen hos fröken Rosengren som inledningsvis värjer sig eftersom hon inte anser sig vara så ung (hon är 23 år) och dessutom inte ryktbar på det sätt som åsyftas i Winnerstrands retoriska fråga. Med detta sagt är hon beredd att tala för teaterungdomen: "[då] måste jag säga, att jag tycker det är skönt, att det i alla fall finns något yrke, där ungdomen kan göra sig gällande i någon högre grad, där man inte behöver vänta ett halvt liv på att få göra någon större insats."

Och så länge man minns att ungdomen är lärandets tid samt respekterar det kunnande som livserfarenhet för med sig så anser hon "inte ens en tidigt vunnen ryktbarhet kan vara skadlig."

Sedan blir Tengroths tur. Hon verkar lite skärrad inför frågan, vill gärna formulera sig genomtänkt och tillräckligt klokt. Nästan som att hon överlämnat ett papper med ett nerskrivet svar:

Att skaffa sig en position är kanske inte så svårt - men att behålla den eller svinga sig upp till en ännu bättre - däri ligger knuten. Och om ungdomen kommer fram och får ett namn vid 20-årsåldern så tror jag det sporrar dem ännu mer än ev. motgångar. Man får bara ligga i och arbeta och söka förkovra sig. Naturligtvis är det förfärligt nervöst att tänka sig att man kanske fått beröm för en sak och sedan inte uppfyller de förväntningar som ställts på efter den första.

Nästan som att hon ofrivilligt råkat formulerat sina återstående fjorton år inom skådespeleriet, gnetandet från roll till roll, kuskandet från scen till scen. Och kanske inte fullt ut uppfyllt alla förväntningar.

[Foton: överst: Birgit med Winnerstrand ur Ungkarlspappan. Det nedre: ateljéfoto från filmkarriärens inledande fas.]

söndag 11 januari 2015

Ung filmstjärna 1932

I Filmjournalen, nr 30, 1932 försöker redaktionen i görligaste mån tillfredsställa läsekretsens tjat och gnat på mer material kring det nya stjärnskottet Birgit Tengroth, efter vuxendebuten i Hans livs match en het snackis på stan som filmintresserade unga män och kvinnor drömmer om.

Så gott som dagligen får Filmjournalens postavdelning förfrågningar angående Birgit Tengroth, fickan i ”Hans livs match”. Man frågar vad hon skall göra i sommar, om det inte kommer in några fotografier snart i F.J. och om det blir någon mer film med Björn Berglund-Birgit Tengroth i huvudrollerna. Det är inte dåligt att ha blivit så populär på en enda film. Birgit Tengroths närmaste filmuppgift blir en roll i ”Pojkarna på Storholmen” med Fridolf Rhudin i huvudrollen. Så det skall nu bära i väg ut till Möja, där en stor del av filmningen kommer att ske. Någon film med Björn Berglund tycks inte komma i fråga för närvarande, men om vi inte äro alltför fel underrättade är det andra uppgifter som väntar på Birgit Tengroth inom svensk film.
 
 
(Foto: Paul Melander.)

måndag 5 januari 2015

Sven Stolpe: Blåsten av ett temperament

Jag bläddrar lite villrådigt fram och tillbaka genom boken Sven Stolpe av Svante Nordin med den rätt underbara undertiteln Blåsten av ett temperament (Atlantis, 2014) efter att ha konstaterat att i personregistret Tegnér följs av Terboven. 
 
 
 
I Tengroths historia spelar författaren, kulturjournalisten och provokatören Stolpe en roll, inte helt försumbar, genom att han i sin recension av hennes debutbok använde en så grov vokabulär att boken genast blev en försäljningssuccé och hon själv fick läggas in på vilohem. Men i Nordins text syns inte ett spår av händelsen. Och så var det förmodligen: en daglig sågning i en daglig tidning utan vidare efterspel, nästa morgon en ny bok att anmäla och hjulen rullar vidare. Liksom den tågvagn som Stolpe råkade passera på resa mot Göteborg där han kunde notera att de flesta passagerarna hade hennes Törst som reselektyr. I alla fall går skrönan så.
 
Men Nordins bok innehåller, förutom en hel del dråpliga historier, utslungade stolpeska invektiv och långa redogörelser kring författargärningen, en del annat: vi får en översikt över Stolpes år på Aftonbladet - där recensionen publicerades - från 1945 fram tills dess att tidningen såldes till LO ett och ett halvt decennium senare. Personer från Tengroths värld skymtar också under berättelsens gång: Kjell Strömberg, Gösta Gustaf-Janson, Stig Ahlgren och naturligtvis Hasse Ekman som i flera av sina filmmanus samarbetade med Stolpe.
 
Sven och Birgit fick med tiden också två stora gemensamma intressen: fransk litteratur och katolicismen. Han introducerade och anmälde många av tidens franska författare, några som senare också dök upp i Tengroths författarporträtt. 1947 konverterade han till katolicismen, Birgit tog steget ut i början av 1950-talet.
 
Och här mötas också de tu. 1955 redigerade Stolpe en volym med texter kring katolicismen skriva av skilda personer under titeln Varför jag blev katolik (Wahlström & Widstrand, 1955). Nordin nämner det inte men den titeln var direkt plockad från en artikel som Birgit publicerat i Året Runt och hon nämns också hyfsat fylligt och med ett erkännande i Stolpes förord. Tengroths text skulle straxt efter också ingå i boken Njut av livet, Madame! 
 
 

måndag 29 december 2014

Omläsning 12: Jag trodde du var död!

Mitt liv tror jag ingen behöver avundas. Misslyckande på misslyckande på misslyckande. Det enda jag inte misslyckats med är att hålla mitt jag friskt och intakt och oåtkomligt för angrepp.

1975 släpptes den bok som skulle visa sig bli Tengroths sista. Om det var tänkt så är skrivet i stjärnorna, men hon hade helt visst sina föraningar. Även om hon i texten beskriver ytterligare ett parallellt projekt, kapitel två av den föregående minnesboken - en litterär plan som resolut redan hade stoppats av hennes livskamrat.



Istället fick det bli något som mest liknar en tidens rapportbok, eller ett subjektivt reportage från hennes långa tid på sjukhus, behandlingar och sjukdomshistoria. Uppbrutet, omstuvat, obundet av tid. En målning av ord där läsaren ibland har svårt att orientera sig, veta var man exakt befinner sig: sjuksalarna ser ju likadana ut oberoende av institution eller decennium, tisslet och tasslet från personalen likaså. Ansvariga läkare talar hela tiden med någon annan, om någon. Trampet av steg ute i korridorerna fortsätter som vanligt förbi, bort mot ett annat avlägset rum.

Men inne i ett av de där rummen ligger den före detta aktrisen och betraktar allt som sker, registrerar hur medpatienterna bakom den avskiljande skärmen låter, vad personalen säger vid direkt samtal och när de utgår från att ingen hör. Hon noterar läkarnas kroppspråk och vad de inte anser sig behöva säga. Hon tycker sig emellanåt ha järnkoll. Och med varje blinkning och andetag stiger bitterheten över hur hon behandlats och hon noterar fortsatt alla misstag, nonchalans och tillkortakommanden.

Här sitter vi på en besöksstol vid sjuksängens huvudända, ofta intill redaktör Stig Ahlgren, den märkligt uthållige och trogne, och ser hur den tidens Läkarmatrikel dyker upp i synfältet när ronden sveper in: läkarna, i sina slängigt (o-)knäppta rockar och med väl knuten slips därunder, tituleras med titel och efternamn, sjuksystrarna med förnamn och idioterna under dem med antingen "han" eller (oftast) "hon" om det inte är värre tillmälen än så. Utanför, på andra sidan salsfönstret mot parken, skiner vårsolen över livet och drömmarna från igår. Innanför bubblar misantropin och agget, här häckar elever och nattvak som inget begriper, systrar som sällan räcker till, läkare som mest hela tiden svävar mot vinden på stelt utsträckta vingar högt ovanför slagfältet.

Tengroths syn på svensk sjukvård skymtade redan i den föregående Jag vill ha tillbaka mitt liv
där hennes far läggs in på Serafimerlasarettet i Stockholm för - enligt dottern - en bagatell men dör utan att ens ha lämnat salen p.g.a. den rikskände överläkarens nonchalans och 100%-iga lojalitet med sina ämbetsbröder. Sedan kom hennes egen sjukdom med all den erfarenhet den förde med sig, och i boken serveras vi nu, när dramats slutakt kan påbörjas, palettens hela dunkla färgskala. Varvat med korta, ljusa stänk då enskilda människor träder fram, med rakt bondförnuft. De som sätter sig på sängkanten och säger precis som det är. Lägger omedvetet hand i hand som i samförstånd.

I de nutida översikter av Tengroths författarskap som jag noterat (två, 2): Hans-Erik Ströanders i tidskriften Ikoner samt Tomas Lidbeck i De bortglömda författarnas bibliotek ogillas boken. Lidbeck avfärdar den lite svepande som kverulantisk och ostrukturerad medan Ströander vänder sig mer grundat bekymrat mot den alltför privata tonen i texten. Det sistnämnda är väl i viss mån sant men samtidigt är boken en rapsodiskt sammansatt överblick över svensk sjukvård med dess hierarkiska uppbyggnad och läkarnas vid denna tid ännu oemotsagda position.

Texten är naturligtvis Tengroths egen version av verkligheten, men hon menar sig vara utsatt för ett övergrepp som på ett avgörande sätt påverkade hennes liv - läs värdighet - i en snabbt nedåtgående spiral. Ett övergrepp som förmodligen var medicinskt motiverat fullt ut men som samtidigt var att trampa en modernt vaken, självständigt integritetsberoende kvinna som hade förmågan att se förbi samtidens normer och påbjudna bugningar, på den allra ömmaste tån. Hon hade inga problem med att naken vaska av sig i salens gemensamma handfat men hon krävde att överläkaren skulle stanna upp, se henne i ögonen och diskutera människa mot människa diagnos och vad man hade att göra. Istället stack de kniven i köttet men bemödade sig inte att försöka förstå vilken ande som ryckte i de avskurna nervtrådarna.

Kanske lite förvånansvärt, kan man tycka, alla måste ju efter decennier i offentligheten vetat vem hon var. För Stockholm var ju inte stort. Men förmodligen svävade planeterna parallellt redan då. Så gardinerna dras för, till slut, persiennen släpps ner. Återstår så vinden som drar ljudlöst genom höstlöven ute i sjukhusparken medan hon därinnanför lägger sina sista slantar på en sängplats på det privata Sofiahemmet. Numera litar hon inte på någon. Inte ens på Sofiahemmet.

onsdag 15 oktober 2014

Från Kungl. Teaterns balettelevskola

Det var ju aldrig meningen från början att Birgit Tengroth skulle bli skådespelerska, än nu mindre författare. Nej, skulle hon bli något inom konstens värld så det dansare. Därför sattes fröken Tengroth i den balettelevskola som drevs i Operans, eller Kungliga Teaterns, regi. I Operahuset, med ingång Arsenalsgatan.

Och den elevskolan lever fortfarande kvar i form av Kungliga Svenska Balettskolan. En som nyligen försökt sammanfatta skolans historia är förre eleven (1954-1962) och senare skolchefen (1995-2011) Kerstin Lidström.

Boken heter Dansare i världen: från Operans Balettelevskola till Kungliga Svenska Balettskolan (Stockholmia Förlag, 2013) och är som vanligt när det gäller förlagets utgivning en påkostad och snygg volym. Större delen av berättelsen behandlar Lidströms egen tid vid skolan - från 1950-talet och framåt, men i första kapitlet - "Från Gustav III:s dagar till Lille Petters resa till månen. Glansdagar och vågdalar" - skulle det finnas chans att få se en skymt av Tengroths elevtid.



Mycket riktigt kan man notera att flera av Birgits kamrater - Ellen Rasch, Julius Mengarelli, Teddy Rhodin och läraren Valborg Franchi - syns på fotografier och vi får en översiktlig bild av rekrytering, metodik och hur dagarna kunde se ut. Men de som aldrig gick vidare in i den vuxna dansvärlden nämns inte och de som hoppade över till film- och teatervärlden, som Birgit och Annalisa Ericson får sin historia skriven på annat håll.

Men på näst sista sidan av det första kapitlet skymtar hon om man håller ögonen öppna. Här beskrivs Operans mångåriga juluppsättning Lille Petters resa till månen som sattes upp första gången 1929 och där elever från balettskolan fick spela rollerna som pjäsens huvudpersoner syskonen Anna-Lisa och Petter. Och det var här som Birgit steg ut för första gången på scenen som soloaktör. På den tryckta affischen från 1929 som finns återgiven på sidan 38 kan man läsa:

Petter................Birgit Tengroth
Anna-Lisa........Vilma Persson

Och det var ju också den rollgestaltningen som fick regissören Per-Axel Branner att flera år senare leta upp och ringa hem från en Tysklandsferie Birgit Tengroth och erbjuda henne att provfilma för huvudrollen i filmen Hans livs match. Karriären kunde sätta fart och skoltiden över.

tisdag 9 september 2014

Unga fröken Tengroth (FP) valspurtar 2014


När hördes senast namnet Birgit Tengroth nämnas så ofta i det offentliga rummet?
I biografen Victor på Filmhuset i Stockholm höll den erfarne filmvetaren Mikaela Kindblom i fredags eftermiddag - den 5 september - en föreläsning på temat politiska valfilmer - naturligtvis som en föraning av den förestående valspurten.
 
Det visar sig att det hela ingår i en gymnasiesatsning som rullat på sedan senvåren 2014 där tredjeårselever runt Stockholm fått se och under Kindbloms ledning diskutera valfilmer från förr och fram till nästan nu. Filmerna har det gemensamt att de finns tillgängliga på Filmarkivet.se


På Filmhuset samlas ett tjog studenter och några identifierbara personer ur Stockholms rätt intimt välkända krets av oss som vurmar för gammal film. Klippen avlöser varandra och åsikter formuleras och ventileras. Inledningsvis tonar gamle Per Albin fram på filmduken och gör alla andra närvarande till små undantag. Men det visar sig snart att publiken har mer kontroll över sig själv än den rätt obekväme statsministern. Diskussionen och filmklippen gör sittningen både intressant och underhållande.
Hur kommer då Tengroth in i bilden? Naturligtvis genom den tidigare diskuterade valfilmen Vårt bygge – vårt hem och samhälle från 1936 och som vältaligt propagerar för Folkpartiets sak – i opposition mot såväl Moskvakommunister som Berlinnazister och deras respektive svenska medlöpare. Det har sagts tidigare att Birgit deklamerar partiets och – förhoppningsvis – sina egna åsikter med bravur och artikulation. Hon talar med samma hetsiga frenesi som man kan få sig beskriven i många tidskriftsintervjuer med Tengroth gjorda under 1940-talet. Nu fick hon tillfälle att än en gång göra bra ifrån sig från en riktig filmduk i en bekväm biosalong. På samma sätt som filmen en gång när det begav sig mötte sin publik.