söndag 11 januari 2015

Ung filmstjärna 1932

I Filmjournalen, nr 30, 1932 försöker redaktionen i görligaste mån tillfredsställa läsekretsens tjat och gnat på mer material kring det nya stjärnskottet Birgit Tengroth, efter vuxendebuten i Hans livs match en het snackis på stan som filmintresserade unga män och kvinnor drömmer om.

Så gott som dagligen får Filmjournalens postavdelning förfrågningar angående Birgit Tengroth, fickan i ”Hans livs match”. Man frågar vad hon skall göra i sommar, om det inte kommer in några fotografier snart i F.J. och om det blir någon mer film med Björn Berglund-Birgit Tengroth i huvudrollerna. Det är inte dåligt att ha blivit så populär på en enda film. Birgit Tengroths närmaste filmuppgift blir en roll i ”Pojkarna på Storholmen” med Fridolf Rhudin i huvudrollen. Så det skall nu bära i väg ut till Möja, där en stor del av filmningen kommer att ske. Någon film med Björn Berglund tycks inte komma i fråga för närvarande, men om vi inte äro alltför fel underrättade är det andra uppgifter som väntar på Birgit Tengroth inom svensk film.
 
 
(Foto: Paul Melander.)

måndag 5 januari 2015

Sven Stolpe: Blåsten av ett temperament

Jag bläddrar lite villrådigt fram och tillbaka genom boken Sven Stolpe av Svante Nordin med den rätt underbara undertiteln Blåsten av ett temperament (Atlantis, 2014) efter att ha konstaterat att i personregistret Tegnér följs av Terboven. 
 
 
 
I Tengroths historia spelar författaren, kulturjournalisten och provokatören Stolpe en roll, inte helt försumbar, genom att han i sin recension av hennes debutbok använde en så grov vokabulär att boken genast blev en försäljningssuccé och hon själv fick läggas in på vilohem. Men i Nordins text syns inte ett spår av händelsen. Och så var det förmodligen: en daglig sågning i en daglig tidning utan vidare efterspel, nästa morgon en ny bok att anmäla och hjulen rullar vidare. Liksom den tågvagn som Stolpe råkade passera på resa mot Göteborg där han kunde notera att de flesta passagerarna hade hennes Törst som reselektyr. I alla fall går skrönan så.
 
Men Nordins bok innehåller, förutom en hel del dråpliga historier, utslungade stolpeska invektiv och långa redogörelser kring författargärningen, en del annat: vi får en översikt över Stolpes år på Aftonbladet - där recensionen publicerades - från 1945 fram tills dess att tidningen såldes till LO ett och ett halvt decennium senare. Personer från Tengroths värld skymtar också under berättelsens gång: Kjell Strömberg, Gösta Gustaf-Janson, Stig Ahlgren och naturligtvis Hasse Ekman som i flera av sina filmmanus samarbetade med Stolpe.
 
Sven och Birgit fick med tiden också två stora gemensamma intressen: fransk litteratur och katolicismen. Han introducerade och anmälde många av tidens franska författare, några som senare också dök upp i Tengroths författarporträtt. 1947 konverterade han till katolicismen, Birgit tog steget ut i början av 1950-talet.
 
Och här mötas också de tu. 1955 redigerade Stolpe en volym med texter kring katolicismen skriva av skilda personer under titeln Varför jag blev katolik (Wahlström & Widstrand, 1955). Nordin nämner det inte men den titeln var direkt plockad från en artikel som Birgit publicerat i Året Runt och hon nämns också hyfsat fylligt och med ett erkännande i Stolpes förord. Tengroths text skulle straxt efter också ingå i boken Njut av livet, Madame! 
 
 

måndag 29 december 2014

Omläsning 12: Jag trodde du var död!

Mitt liv tror jag ingen behöver avundas. Misslyckande på misslyckande på misslyckande. Det enda jag inte misslyckats med är att hålla mitt jag friskt och intakt och oåtkomligt för angrepp.

1975 släpptes den bok som skulle visa sig bli Tengroths sista. Om det var tänkt så är skrivet i stjärnorna, men hon hade helt visst sina föraningar. Även om hon i texten beskriver ytterligare ett parallellt projekt, kapitel två av den föregående minnesboken - en litterär plan som resolut redan hade stoppats av hennes livskamrat.



Istället fick det bli något som mest liknar en tidens rapportbok, eller ett subjektivt reportage från hennes långa tid på sjukhus, behandlingar och sjukdomshistoria. Uppbrutet, omstuvat, obundet av tid. En målning av ord där läsaren ibland har svårt att orientera sig, veta var man exakt befinner sig: sjuksalarna ser ju likadana ut oberoende av institution eller decennium, tisslet och tasslet från personalen likaså. Ansvariga läkare talar hela tiden med någon annan, om någon. Trampet av steg ute i korridorerna fortsätter som vanligt förbi, bort mot ett annat avlägset rum.

Men inne i ett av de där rummen ligger den före detta aktrisen och betraktar allt som sker, registrerar hur medpatienterna bakom den avskiljande skärmen låter, vad personalen säger vid direkt samtal och när de utgår från att ingen hör. Hon noterar läkarnas kroppspråk och vad de inte anser sig behöva säga. Hon tycker sig emellanåt ha järnkoll. Och med varje blinkning och andetag stiger bitterheten över hur hon behandlats och hon noterar fortsatt alla misstag, nonchalans och tillkortakommanden.

Här sitter vi på en besöksstol vid sjuksängens huvudända, ofta intill redaktör Stig Ahlgren, den märkligt uthållige och trogne, och ser hur den tidens Läkarmatrikel dyker upp i synfältet när ronden sveper in: läkarna, i sina slängigt (o-)knäppta rockar och med väl knuten slips därunder, tituleras med titel och efternamn, sjuksystrarna med förnamn och idioterna under dem med antingen "han" eller (oftast) "hon" om det inte är värre tillmälen än så. Utanför, på andra sidan salsfönstret mot parken, skiner vårsolen över livet och drömmarna från igår. Innanför bubblar misantropin och agget, här häckar elever och nattvak som inget begriper, systrar som sällan räcker till, läkare som mest hela tiden svävar mot vinden på stelt utsträckta vingar högt ovanför slagfältet.

Tengroths syn på svensk sjukvård skymtade redan i den föregående Jag vill ha tillbaka mitt liv
där hennes far läggs in på Serafimerlasarettet i Stockholm för - enligt dottern - en bagatell men dör utan att ens ha lämnat salen p.g.a. den rikskände överläkarens nonchalans och 100%-iga lojalitet med sina ämbetsbröder. Sedan kom hennes egen sjukdom med all den erfarenhet den förde med sig, och i boken serveras vi nu, när dramats slutakt kan påbörjas, palettens hela dunkla färgskala. Varvat med korta, ljusa stänk då enskilda människor träder fram, med rakt bondförnuft. De som sätter sig på sängkanten och säger precis som det är. Lägger omedvetet hand i hand som i samförstånd.

I de nutida översikter av Tengroths författarskap som jag noterat (två, 2): Hans-Erik Ströanders i tidskriften Ikoner samt Tomas Lidbeck i De bortglömda författarnas bibliotek ogillas boken. Lidbeck avfärdar den lite svepande som kverulantisk och ostrukturerad medan Ströander vänder sig mer grundat bekymrat mot den alltför privata tonen i texten. Det sistnämnda är väl i viss mån sant men samtidigt är boken en rapsodiskt sammansatt överblick över svensk sjukvård med dess hierarkiska uppbyggnad och läkarnas vid denna tid ännu oemotsagda position.

Texten är naturligtvis Tengroths egen version av verkligheten, men hon menar sig vara utsatt för ett övergrepp som på ett avgörande sätt påverkade hennes liv - läs värdighet - i en snabbt nedåtgående spiral. Ett övergrepp som förmodligen var medicinskt motiverat fullt ut men som samtidigt var att trampa en modernt vaken, självständigt integritetsberoende kvinna som hade förmågan att se förbi samtidens normer och påbjudna bugningar, på den allra ömmaste tån. Hon hade inga problem med att naken vaska av sig i salens gemensamma handfat men hon krävde att överläkaren skulle stanna upp, se henne i ögonen och diskutera människa mot människa diagnos och vad man hade att göra. Istället stack de kniven i köttet men bemödade sig inte att försöka förstå vilken ande som ryckte i de avskurna nervtrådarna.

Kanske lite förvånansvärt, kan man tycka, alla måste ju efter decennier i offentligheten vetat vem hon var. För Stockholm var ju inte stort. Men förmodligen svävade planeterna parallellt redan då. Så gardinerna dras för, till slut, persiennen släpps ner. Återstår så vinden som drar ljudlöst genom höstlöven ute i sjukhusparken medan hon därinnanför lägger sina sista slantar på en sängplats på det privata Sofiahemmet. Numera litar hon inte på någon. Inte ens på Sofiahemmet.

onsdag 15 oktober 2014

Från Kungl. Teaterns balettelevskola

Det var ju aldrig meningen från början att Birgit Tengroth skulle bli skådespelerska, än nu mindre författare. Nej, skulle hon bli något inom konstens värld så det dansare. Därför sattes fröken Tengroth i den balettelevskola som drevs i Operans, eller Kungliga Teaterns, regi. I Operahuset, med ingång Arsenalsgatan.

Och den elevskolan lever fortfarande kvar i form av Kungliga Svenska Balettskolan. En som nyligen försökt sammanfatta skolans historia är förre eleven (1954-1962) och senare skolchefen (1995-2011) Kerstin Lidström.

Boken heter Dansare i världen: från Operans Balettelevskola till Kungliga Svenska Balettskolan (Stockholmia Förlag, 2013) och är som vanligt när det gäller förlagets utgivning en påkostad och snygg volym. Större delen av berättelsen behandlar Lidströms egen tid vid skolan - från 1950-talet och framåt, men i första kapitlet - "Från Gustav III:s dagar till Lille Petters resa till månen. Glansdagar och vågdalar" - skulle det finnas chans att få se en skymt av Tengroths elevtid.



Mycket riktigt kan man notera att flera av Birgits kamrater - Ellen Rasch, Julius Mengarelli, Teddy Rhodin och läraren Valborg Franchi - syns på fotografier och vi får en översiktlig bild av rekrytering, metodik och hur dagarna kunde se ut. Men de som aldrig gick vidare in i den vuxna dansvärlden nämns inte och de som hoppade över till film- och teatervärlden, som Birgit och Annalisa Ericson får sin historia skriven på annat håll.

Men på näst sista sidan av det första kapitlet skymtar hon om man håller ögonen öppna. Här beskrivs Operans mångåriga juluppsättning Lille Petters resa till månen som sattes upp första gången 1929 och där elever från balettskolan fick spela rollerna som pjäsens huvudpersoner syskonen Anna-Lisa och Petter. Och det var här som Birgit steg ut för första gången på scenen som soloaktör. På den tryckta affischen från 1929 som finns återgiven på sidan 38 kan man läsa:

Petter................Birgit Tengroth
Anna-Lisa........Vilma Persson

Och det var ju också den rollgestaltningen som fick regissören Per-Axel Branner att flera år senare leta upp och ringa hem från en Tysklandsferie Birgit Tengroth och erbjuda henne att provfilma för huvudrollen i filmen Hans livs match. Karriären kunde sätta fart och skoltiden över.

tisdag 9 september 2014

Unga fröken Tengroth (FP) valspurtar 2014


När hördes senast namnet Birgit Tengroth nämnas så ofta i det offentliga rummet?
I biografen Victor på Filmhuset i Stockholm höll den erfarne filmvetaren Mikaela Kindblom i fredags eftermiddag - den 5 september - en föreläsning på temat politiska valfilmer - naturligtvis som en föraning av den förestående valspurten.
 
Det visar sig att det hela ingår i en gymnasiesatsning som rullat på sedan senvåren 2014 där tredjeårselever runt Stockholm fått se och under Kindbloms ledning diskutera valfilmer från förr och fram till nästan nu. Filmerna har det gemensamt att de finns tillgängliga på Filmarkivet.se


På Filmhuset samlas ett tjog studenter och några identifierbara personer ur Stockholms rätt intimt välkända krets av oss som vurmar för gammal film. Klippen avlöser varandra och åsikter formuleras och ventileras. Inledningsvis tonar gamle Per Albin fram på filmduken och gör alla andra närvarande till små undantag. Men det visar sig snart att publiken har mer kontroll över sig själv än den rätt obekväme statsministern. Diskussionen och filmklippen gör sittningen både intressant och underhållande.
Hur kommer då Tengroth in i bilden? Naturligtvis genom den tidigare diskuterade valfilmen Vårt bygge – vårt hem och samhälle från 1936 och som vältaligt propagerar för Folkpartiets sak – i opposition mot såväl Moskvakommunister som Berlinnazister och deras respektive svenska medlöpare. Det har sagts tidigare att Birgit deklamerar partiets och – förhoppningsvis – sina egna åsikter med bravur och artikulation. Hon talar med samma hetsiga frenesi som man kan få sig beskriven i många tidskriftsintervjuer med Tengroth gjorda under 1940-talet. Nu fick hon tillfälle att än en gång göra bra ifrån sig från en riktig filmduk i en bekväm biosalong. På samma sätt som filmen en gång när det begav sig mötte sin publik.

torsdag 21 augusti 2014

Tengroth på tiljan 14: Claudia

1938 släppte den amerikanska författarinnan Rose Franken novellsamlingen Claudia som skildrade en familjs vardag, herr och fru, barn och husfolk. Texterna hade först gått som noveller i veckopressen. Boken blev en stor succé och omarbetades snart till filmmanus och dramatiserades för teatern. 1941 utnämndes pjäsen med samma namn till årets bästa i New York.


På Riksteatern här hemma var man minsann på tårna: medan krutröken drev in från kontinenten satte de upp pjäsen i slutet av september 1941 i regi av Harry Roeck Hansen med premiär i Gävle och sedan for man runt riket och gjorde sammanlagt 75 föreställningar. Och den kvinnliga huvudrollen, fru Claudia Naughton, spelades av Birgit. Det antyds i översiktsverken att turnén blev en framgång för henne och i Husmodern nr 42, 1941 presenteras ett antal fotografier från uppsättningen.
 
 
Teaterföreställningar från den här tiden är ju som en viskning i vinden, en lätt bris i tiden, en kastvind och sen är allt borta. Om det nu inte spelats in för radion eller i enstaka fall omarbetades till film. Men för de flesta uppsättningar kan vi bara ana skådespelet genom stumma fotografier, även om enskilda repliker finns i bildtexten som här. Claudias make gestaltas Björn Berglund, (sonen) Jerry av Willie Sjöberg och i de övriga rollerna fanns – enligt Husmodern - Margot Ryding, Lisskulla Jobs, Brita Wieveg-Scheel, Signe Wirff och John Westin.
 
 

tisdag 12 augusti 2014

Människor som minns 26: Albert Bonnier Jr

...eller minns och minns? Unge Bonnier skriver i sin minnesbok Personligt: sett, hört och tänkt (Bonniers, 1985), späckad med minnen från ett långt liv i förlagsbranschen, egentligen bara om en sen sittning hemma hos honom själv som varade långt fram på småtimmarna. Församlade runt gubbgroggbordet var tre närstående journalister: Herbert Tingsten, Erik Wästberg och Stig Ahlgren, journalistikens prima ballerinor enligt Bonnier. Och precis som värden hoppats gick diskussionerna om journalistiken och dess villkor vilda utan karta och kompass.

Det är i detta sammanhang som Birgit nämns. Som ett exempel på att Ahlgren, trots sina eldfängda och provocerande ledare i Vecko-Journalen ändå var en god människa:

I många långa år har han med en kärlek, som inte kan beskrivas annat än som helgonlik, vårdat och värnat om en älskad människa, hans i kristen mening livskamrat, den nu bortgångna skådespelerskan Birgit Tengroth.

Att Tengroth under dessa många långa år skrivit för Bonniers i bokform och som krönikör i Lukas eget Åhlén & Åkerlunds förlag (Året Runt) är tydligen inte relevant att nämna i sammanhanget. Trots att det var Albert junior själv som en gång tipsade Årets Runts chefredaktör Sven Broman om Tengroths skrivarförmåga. Men, och det kanske hör till saken, när boken gick i tryck var Birgit just avliden och Ahlgren hade lagt sig ner i ensamhetens elände.



Nå, boken är sprängfylld av minnen från förlagsvärlden den tiden och ett vimmel av celebriteter skrider upp och ner längs boksidorna. Och Abbe - som han kallades bland kumpanerna - bjussar i alla fall på ett helsidesporträtt på det strävsamma skribentparet som trots allt stod ut med varandra under så många långa gnetiga år. Gott så.

[Foto: Åhlén & Åkerlund.]