Birgit Tengroth, filmstjärna

I en tidigare berörd intervju i Vecko-Journalen nr 35, 1945 kommenterar Tengroth filmvärlden och den egna karriären: hon hoppas på den franska filmens renässans och ger - via den något oväntade omvägen över Laureen Bacall - slängar åt den amerikanska drömmen. Hon kallar det hela kråksång, det saknas raffinemang under den "kallhamrade charmen" och "hafsiga stilen". Bacall klassas av den nygifta fru Ahlgren som ett uselt föredöme för barnen (sic!). "Nej, låt skolflickorna i stället sätta upp Ingrid Bergmans fräschhet och naturlighet som ideal."

Den bilden skulle inom kort förändras dramatiskt, det finns nog skäl att undra om hon inte helt enkelt driver med reportern.

Och, nej, nej, inte vill hon till Amerika! Dit kollegorna far på löpande band. Nåja, åtminstone en del.

Uppenbarligen känner vår hjältinna att hon själv närmar sig vägs ände, hon beklagar att hon hamnat i fack: "den snälla flickan i bondschalett, den rågblonda hemmadottern som går i forsen, när hon väntar barn". Har man väl hamnat i sin nisch är det "svårare att komma ut igen och få tillfälle att förnya sig. Producenter världen runt tar nog det säkra för det osäkra. Har man slagit igenom i ett rollfack, med en typ som folk känner igen, så rättas engagemengen därefter?"

När detta sägs har hon fem filmer kvar att göra, där de flesta rollerna går utanför schablonen hon här beskriver.

Men, never mind: Visst är det roligt att vara filmstjärna!


Bilden ovan, ett med äkta reservoarpenna signerat idolporträtt, ingick ursprungligen i ett modereportage kring den egna garderoben som publicerades åtminstone i Filmjournalen nr 14, 1943 under rubriken "Långbyxor och aftonklänning": "'Det är vad jag trivs bäst i' säger den charmfulla, livliga och pikanta filmstjärnan". Aftonklänningen i svart tyll har broderade prickar på livet, och en mycket vid kjol och är liksom det senaste i den tengrothska garderoben sydda hos Loulou. Fler smakprov från kollektionen kommer så småningom.

Det underbara fotot är taget av fotograf K. G. Kristoferson; titta, kära läsare, och njut!

Boenden 5: Slussplan

Någon gång före 1932 lämnar familjen Tengroth Östermalm och flyttar ner till Slussen, adress Slussplan 1-3, just på den södra kanten av Gamla Stan, mellan Kornhamnstorg och Karl Johanstatyn. I sin minnesbok nämner hon som hastigast adressen i samband med att hon återvänder hem efter sin första filmpremiär, 16 år gammal.

Hemma i köket vakar mamma och den dödströtta flickan kan berätta att hon gjort succé innan hon rasar ner i den utfällbara sängen, som ställdes ut intill matsalsbordet. Där hade den unga dottern sin sovplats, varje kväll när hon återvände från Operans repetitioner stod den bäddad och klar. Och en tallrik med bredda smörgåsar väntade.

När hon nästa morgon vaknade för att rusa ut till skolan möttes hon av Slussens trafikkaos, det s.k. Slusseländet, se bilden ovan, som några år senare ledde fram till byggandet av den nuvarande Slussen som i sin tur snart kommer att gå till förgängelsen - troligast.

Tengroths hus, som fortfarande står kvar, syns i mitten av fotots överkant, med väggreklam för Sörmlandsbanken och Lundins, inklämt mellan Triewaldsgränd och Järntorgsgatan. (Bilden är snattad ur boken Det romantiska 20-talet av Staffan Tjerneld (Norstedts, 1963) men kommer urprungligen ur DN:s arkiv.)

Premiären hon varit med om den kvällen den 18 januari 1932 var "Hans livs match" på biografen Skandia, med manus av Erik Lindorm och i regi av Per-Axel Branner. Hon får ledigt från Operans kvällsföreställning, allt för att kunna närvara vid kvällens festligheter, iklädd "bruna, melerade yllestrumpor, grå kappa med kaninkrage, köpt på avbet. hos Harres på Västerlånggatan, därtill en barettliknande sak på huvudet, tillsvängd av en av pappas gamla velourhattar, rätt så maffig om jag får säga det själv", skriver hon i sin bok. Därtill kunde unga fröken till sin mamma i nattens sena timme rapportera succé och recensioner som talade om en "Sveriges nya, unga Greta Garbo".

Svalan törstar

Ett sommarfynd var den utgåva av Tengroths debut "Törst" som bokklubben Svalan gav ut 1954, under titeln Törst och andra noveller - vilket det är just vad det handlar om. Här har nämligen Bonniers buntat ihop originalboken med ett urval av texterna i Nattportier samt därtill valda delar ur Julibarn!

En slags remastrad nyutgåva med bonusspår!

Det nya omslaget är gjort av Per Beckman.

Svalan, som har varit igång ända sedan 1942 fungerade, och fungerar, ungefär som en nutida bokklubb, ett medlemsskap gav en ny bok varje månad - dock var det här fråga om nya utgåvor där böckerna hölls ihop med ett standardiserat (mindre) format och med samordnad layout. Titlarna valdes från både svensk och internationell litteratur, samtida som historisk.

Birgit vill ha det snyggt hemma: människor som minns 11

Runtom finns det fortfarande folk som träffat Birgit Tengroth, på något som kallas Stig`s Blogg har signaturen granskningen, 81 år, under sommaren lagt ut nedanstående iakttagelse, året är 1945. Jag citerar:

"Jag jobbade på Centrum Radio som montör. Samtidigt gick jag på STI aftonskola och pluggade ingenjörskurs. Men så bröt den stora metallstrejken ut den 5 februari och jag satt plötsligt där utan jobb. Jag hade inte hunnit vara med i facket så lång tid som krävdes för understöd därifrån så det gällde att hitta tillfälliga jobb och påhopp eftersom företagen inte gärna ville anställa strejkande metallare.Som tur var fanns det företag som struntade i att jag var strejkande. Cykelpressen Rekord och Stockholms budcentral var ett par sådana. Det vara bara att infinna sig på morronen och vänta på sin tur att få ett skubb. Mitt allra första skubb kommer jag fortfarande ihåg, jag fick hämta tvätt på en tvättinrättning och leverera den till skådespelerskan Birgit Tengroth. Hon ville att jag skulle hjälpa henne att hänga upp gardinerna men eftersom jag skulle ta av mig skorna sa jag att jag hade andra skubb som måste göras direkt. Sanningen var den att jag hade hål på båda strumporna och det ville jag inte visa upp för den kända skådespelerskan."

I hemmiljö kunde uppenbarligen den stora filmdivan visa ett annat jag, berättaren kommenterar:

"Jag blev förvånad över att hon var så vanlig - inte alls stöddig eller otrevlig under den korta tid jag var där. Hade jag inte känt igen henne skulle jag närmast ha trott att det var ett hembiträde som tog emot tvätten."

Cykelbudet, som visar sig vara Stig Gustin, sedermera aktiv folkpartist, stundtals skriftställare och ännu i denna dag aktiv debattör, har i boken "Rebellen från Stöde" (PM Bäckströms förlag, 1966) skildrat sitt liv som ung norrlänning, medelpading, i Stockholm.
Tack, Stig, för att du tog dig tid att berätta för BigganBlogg!

Ingmar Bergman (igen)

Under sommaren har ju "ikonregissören" Bergman gått till de sälla jaktmarkerna under stort spektakel. Mötespunkterna mellan Tengroth och Bergman är ju förvisso få, och har tidigare behandlats men i kommentarerna efter dödsfallet skymtar Birgits skugga som en svag rörelse, en återhållen andning i solhettan.

I Dagens Nyheters kulturdel den 31 juli som i sin helhet tillägnas Bergman ("Så minns vi Ingmar Bergman") förekommer en utdragen tidsaxel där året 1949 illustreras med affischen till filmen "Törst" och i Svenska Dagbladets motsvarande minnestidning samma dag skriver Astrid Söderbergh Widding om Bergmans roll som filmskapare. Jag saxar:

"1940-talet var experimentens årtionde framför andra, där Bergman lärde sig hantverket genom att pröva, förkasta och pröva på nytt. Låt vara att ingen av dessa tidiga filmer, från Kris till Fängelse eller Törst, är så särskilt lysande i sig själv. Men här prövas stilgrepp, som till exempel återblicken, eller teman, där inte minst berättelsen om främlingskap är central, som skall återkomma i senare filmer. 40-talet är i själva verket en nyckel till Bergmans genombrott. Det krävs läroår för att uppnå mästerskap, en lyx som numera är få förunnade i en bransch så kostsam som filmens."

Till yttermera visso kastade SVT snabbt om sitt körschema och redan dagen efter visades Smultronstället där vi åter fick ta del av Bergmans parodi på paret Ahlgren/Tengroth, ett väldigt elakt porträtt, rent av gement, uppskruvat så att det blir lågt. Det kan inte varit speciellt kul att utsättas för detta, även för raljanta och kaxiga typer som de porträtterade. Skådespelarinsatserna av Gunnar Sjöberg och Gunnel Broström lämnar dock inget övrigt att önska.

I anslutning till det kan refereras till journalisten Cornelia Edvardson som i dagens (13 augusti 2007) Svenska Dagbladet skriver en längre text om Bergmans buffliga och hänsynslösa sätt mot de som han inte behövde; hans, som hon skriver, "enastående förmåga att offentligen förudmjuka någon som väckt hans misshag."

Människor som minns 10: Signe Hasso

Sommarfynd på frikyrklig loppis i Linköping: Signe Hassos memoarbok "Inte än" (Trevi, 1988). Sådana här memoarer utan personregister är ett elände och jag fick bläddra igenom uppemot 230 sidor innan jag fann vad jag sökte och ansåg boken vara värd sina tio kronor.

Signe Hasso, född Larsson, var jämnårig med Tengroth och något av ett "underbarn", vid tolv års ålder stod hon på Dramatens scen och antogs senare vid teaterns elevskola (vars inträdesprov hon uppenbarligen, till skillnad från Birgit klarade) och avverkade under trettiotalet den ena pangrollen efter den andra. De första filmrollerna kom mot decenniets slut och redan 1940 var hon på väg till Hollywood. Under fytiotalet var hon i huvudsak verksam inom den amerikanska filmen:

Boken växlar mellan barndomens stockholmsminnen och den vuxna kvinnans erfarenheter, på båda sidor av Atlanten, i sorg och glädje. Det var under arbetet med succéföreställningen "Flickor i uniform" på Blancheteatern 1934-35 som hon träffade Tengroth som spelade en parallellroll. Hasso kallar Birgit för en vän för livet och fortsätter:

"Birgit och jag höll kontakten i alla år brevledes och per telefon. Minnet av henne, både som konstnär (författare och aktris) och som inspirerande, alltid positiv och stödjande vän i med- och motgång, lever och lyser för alltid varmt i mitt hjärta. Jag ser hennes vackra leende, hör hennes varma röst och börjar själv le - vad som än må ha hänt."

"...vad som än må ha hänt".

Efter att föreställningen gått cirka 500 gånger på Blanche gav sig uppsättningen ut på turné i landsorten och Tengroth hoppade av och ersattes av Inga-Bodil Vetterlund. Och därmed försvinner hon, Birgit, ur denna berättelse.

Även Hasso hade flera strängar på sin lyra, förutom flera memoarböcker - som vi säkert får anledning att återkomma till - skrev hon skönlitterära verk samt musik i samarbete med bland andra Alice Babs!

Signe Hasso levde vidare i Los Angeles där hon dog 2002, 86 år gammal.