Birgit går av vid Slussens T-banestation

Såja, så blev det äntligen gjort: ett besök på Stockholms Stadsmuséums årslånga utställning om staden Stockholm i svensk film: I huvudrollen: Stockholm. På otaliga skärmar visas här skildringar av huvudstaden i såväl spel-, dokumentär- som journalfilmer under decenniernas gång. Brandkåren annudazumal paraderar förbi längs för längesedan rivna husfasader, skolgossar tittar på numer nerlagda biografers affischer, och Mikael Persbrant blir äntligen skjuten död rakt uppochner på Stockholms Central!

Och mitt i allt detta smakfulla spektakel visas klipp ur en mängd filmer från den tiden. Och vår Birgit får lite otippat medverka med en tagning ur Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, den mörklagt intensiva scen där hon sitter på Eva Hennings sängkant och håller den olyckliga barpianisten i hand, viskar henne till ro. Bravo, ett starkt men avslutande ögonblick ur Tengroths teaterkonst! Men knappast något att göra med staden Stockholm, kan man väl påpeka - om man nu måste vara lite gnällig, även om vi som läst på vet att det hela utspelar sig på Olofsgatan mitt i stan. Så: grattis Mikaela Kindblom som varit med och valt ut filmsekvenserna, och - bu! - Stadsmuséet som i vanlig ordning valt att glömma bort att nämna just detta klipp i den uppsatta genomgången av medtagna filmer. Birgit verkar vara, liksom i SVT:s tablåer, ständigt dömd till glömskans jordhålor även när hennes ansikte strålar en face på filmduken.

I övrigt måste det sägas vara en mycket underhållande utställning, högt och lågt, snyggt och fult, bra och rent av lite pinsamt dåligt, allt huller om buller! Njut av alldeles charmerande scener med Tutta Rolf, Elof Ahrle, Karin Ekelund och andra favoriter. Men skynda på, alla eventuella vänner: om två veckor plockas det hela ner i magasinen igen, och efter det så klinkas melodin till Med dig i mina armar enbart för döva öron.

Kollegor på vift: Gustaf Molander

Synd (1928), Ungkarlspappan (1935), Familjens hemlighet (1936), Dollar (1938) samt Jacobs stege (1942) var fem filmer med Birgit i rollistan som hade en gemensam nämnare: regi, Gustaf Molander.

Molander började som skådespelare, och gick på Dramatens elevskola medan Oskar II fortfarande var kung; han stod faktiskt på scen vid teaterns stora premiärföreställning! Dramat hade han med sig hemifrån, född och uppvuxen i de svenskfinska bygderna hade han sett sin far regissera på Svenska teatern i Helsingfors - där sonen Gustaf också gjorde sin scendebut. Karriären fortsatte med fast engagemang i Stockholm, på Dramaten, först som skådespelare, sedan som chef för elevskolan. Lillebrorsan Olof hörde också dit men ägnade sig huvudsakligen åt teaterregi och blev med åren ett ansett namn inom facket, speciellt vad gäller Strindberguppsättningar. Ja, hela Huset verkar ha tillhört klanen Molander: Gustafs son Jan var skådespelare där, liksom Molanders första hustru Karin!

Rätt snart skippade dock Gustaf alltmer skådespeleriet och sögs in i filmvärlden genom manusförfattande åt tidens giganter Mauritz Stiller och Victor Sjöström. Från den positionen rörde han sig från 1920 mot plasen intill kameran och blev med tiden kanske Sveriges "mest produktive och mångsidigaste filmregissör", för att citera Svenskt filmskådespelarlexikon, och hans insatser blev senare språngbrädor för såväl Ingrid som Ingmar Bergman. Och under denna hans produktiva gärning dök alltså Tengroth upp vid flera tillfällen som ovan nämnts, knappast förvånande.

Molander satte sig på ålderns höst och skrev sina memoarer, minnesboken Jag minns så gärna [Bonniers, 1970] som egentligen är en samling nedtecknade episoder från olika skeden av livet. Volymen är rätt tunn, bokstavligt, i alla fall med tanke på Molanders gärning och vad han måste ha upplevt. Här passerar i alla fall några utvalda karaktärer från filmens värld revy: regissören Stiller, medarbetaren Harry Malmstedt, skådespelarna Torsten Winge, Gösta Ekman och Inga Tidblad. Men i mångt och mycket är boken också en ömsint och varsam beskrivning av människor och platser som under åren kommit att korsa hans vägar, Molander verkar vara en sensibel man, en betraktare och diskret iakttagare. Det är varligt och fint skrivet och lyfter dået till nuet och placerar det i tidlöshet, men samtidigt också mycket långt borta. Det är sparsmakat, elegant och värdigt. Inte ett ont ord, som Lundell en gång skrev, och vi skulle mycket gärna ha fått tillfälle att läsa mer. Men Molander gick bort tre år efter boken kommit ut.

Tengroth nämns inte, men hon får minsann medverka på bild - på det pausfoto från Dollar-inspelningen som vi tidigare stött på, liksom på omslaget - minsann! En liten inklippt bild från Ungkarlspappan.

Post scriptum: den som söker fördjupning vad gäller den ovan nämnda Molanderfamiljen och kan stänga in sig med Bengt Forslunds bok Molander, Molander, Molander [Carlssons, 2003] som är en exposé med tonvikt på de två bröderna Olof och Gustaf. Ett försök att påminna eftervärlden, alltså oss, om ett stor- och svårslaget konstnärsskap.